Dagen efter attentatet i Trollhättan berättar en kollega i sociala medier om en fikasituation på jobbet, om hur en arbetskamrat säger: ”Det är förfärligt. Det kan hända vem som helst.” Min kollega börjar gråta, där och då.

Det finns ett erkännande som i sig rymmer den största förnekelsen. För vi vet ju så väl att det inte händer vem som helst. Att det är just den som inte är ”vem som helst” som skiljs ut för rasistisk terror. Min kollegas anekdot lämnar mig inte ifred, just för att den ställer i blixtbelysning något som präglat många reaktioner efter morden i Trollhättan. Att identifiera sig med positionen som offer, och samtidigt vägra identifiera sig med den som blir offer för rasistiskt våld.

Att säga "det kan hända vem som helst" är som att säga till den som utsätts för rasism: "Din rädsla är inget att ta på allvar." Nu brinner flyktingboenden runt om i Sverige med ännu högre frekvens än på 1990-talet. Företrädare för Sveriges tredje största parti talar om invandringen som Sveriges "undergång", om att bekämpa den med "alla till buds stående medel" och publicerar samtidigt adresser till flyktingboenden. Terror är kommunikation, som Researchgruppens Mathias Wåg påpekar i en kommentar till de senaste veckorna. Nu griper rädslan omkring sig. Men inte urskillningslöst. Aldrig urskillningslöst.

Mot rapporteringen kring morden i Trollhättan har riktats kritik, och med rätta. Medierna följde samma mönster som kring Peter Mangs skjutningar och mord i Malmö för några år sedan. Då betecknades brotten konsekvent som "främlingsfientliga", och främlingsstatus klistrades på alla de Malmöbor - liksom på oss som inte bodde i Malmö - som oroade sig för att bli serieskyttens måltavlor. Är du mörk kommer du alltid att förbli främling i detta land, det var budskapet vi gavs.

Man skulle kunna tro att journalistkåren lärt sig något sedan dess. Men efter attacken i Trollhättan har det - inte minst i public service - talats friskt om hur gärningsmannen valde bort "helsvenska barn" och riktade in sig på offer med "utländskt utseende". Skolan har pekats ut som en problemskola, som om det har någon relevans överhuvudtaget för att förstå vad som skedde.

Det hedrar SVT:s divisionschef för nyheter, Anne Lagercrantz, att hon snabbt svarade på kritiken och tog fullt arbetsgivaransvar för rapporteringens ordval och formuleringar. Det var felaktigt, sade hon, att använda ett språk som skapar ett "vi och dom". Vi kan och bör förvänta oss mer av public service.

Men diskussionen måste fördjupas, för det handlar om mer än korrekta benämningar. Rapporteringen skriver fint in sig i ett samhälleligt mönster av att betrakta spektakulära rasistiska handlingar som enskilda avvikelser, samtidigt som folks erfarenheter av vardagsrasism tenderar att mötas av förvåning och ifrågasättande.

Förvåning är politisk. Den säger något om vem som identifierar sig med vem.

"Jag är inte förvånad", sade både Rashid Musa från Sveriges unga muslimer och Christian Hofverberg från Afrosvenskarnas riksförbund när de häromdagen satt i Gomorron Sveriges studio och kommenterade attentatet i Trollhättan. Hofverberg förklarade: "Jag är en 37-årig svart man, jag har alltid garden uppe. Det har jag haft hela livet." Att vara en svart man i Sverige är att leva i konstant beredskap, säger Hofverberg. Rasismen drabbar oss olika och olika hårt, beroende på slag av rasialisering, på kön, på klass och på sexualitet. Även om jag själv på flera sätt är privilegierad, har jag mött tillräckligt för att veta hur rasismen kryper inpå skinnet, och hur den sätter oss i beredskap.

Många av oss har vant oss vid att mötas av förvåning, mild skepsis eller öppet ifrågasättande när vi berättar om våra erfarenheter av rasism. Rasism behandlas sällan som strukturell. Trakasserier vi utstått reduceras till enskilda tokigheter; något man kan vifta bort och skratta åt eftersom rasisten ändå inte behöver tas på allvar. Så bagatelliseras våra sår, men också hoten mot våra personer. Fram till den dag något som inte kan bagatelliseras händer, och chocken träder in.

Då kommer frågorna: Han var en tyst kille som inte gjorde något väsen av sig. Han var duktig i svarvning.

Hur kunde det hända? Framför allt i den tidiga rapporteringen kring dåden i Trollhättan fick reflektion över brottets politiska sammanhang stå tillbaka för en individualiserande psykologisering av förövaren. I dessa försök att förstå, i kombination med det närmast reflexmässiga beskrivandet av offren som "mindre svenska", framträder en impuls som väcker frågor kring betydelsen av journalistkårens homogena sammansättning. Att identifiera sig med den "svenske" pojken tycks ligga så mycket närmare till hands än att identifiera sig med den som ser "utländsk" ut.

Men vem vill identifiera sig med en nazist och terrorist? I vissa skildringar blir han därför en gåta, en pojke som har gått vilse i konstiga idéer långt bortom det begripligas gräns. Vad vi däremot får förstå är att skolan redan tidigare hade problem. Som om det var relevant. Som innebar det ett medansvar.

Den mest osmakliga publicistiska uppvisningen i denna logik stod Folkbladets Widar Andersson för. I en ledarkrönika i Östgöta-Correspondenten 24/10 gör Andersson det till dygd att inte ens försöka förstå gärningsmannen, men beskyller samtidigt skolor som Kronan för att "pumpa ut utanförskap" och förklarar att de behöver ett "stramt ledarskap".

Till skillnad från Widar Andersson har vi som lever i beredskap inga svårigheter att förstå hur det som hände kunde hända. Främmandegörandet av våra kroppar och det samtidiga förnekandet av rasismens vardagliga realitet, erbjuder en skugga i vilken våldet kan fortsätta att frodas. I fallet Peter Mangs var det just detta som gjorde att polisen så länge utgick från att brotten handlade om "interna uppgörelser". Polisen tittade åt fel håll, allt medan skjutningarna fortsatte.

Sverige är inte unikt här. Den omfattande utredningsskandalen med de högerextrema terrorbrott på 1990-talet som tysk polis länge talade om som "Dönermorden" - det vill säga, om det drabbar rasifierade måste det vara interna uppgörelser - följer samma mönster. En brun kropp som utsätts för våld anses alltid skyldig tills motsatsen bevisats.

Nu vaknar vi varje morgon till rapporter om nya brandattacker mot flyktingboenden. Vårt tredje största riksdagsparti hetsar öppet och erbjuder sina fotsoldater vägbeskrivningar till nya mål. Ingen grips. Och när våldet flyttar direkt in i våra barns skolor reagerar majoritetssamhället med förvåning.

Vi vet att den förvåningen är vad som kan döda oss.