Det är inte skrivkramp. Det är någonting annat. Som punkter av stumhet som bryter sig in i skrivandet, i den här boken jag försöker hitta en form för, den här boken jag inte hittar en form för, den här boken jag måste hitta en form för. Fredric Jameson säger i en ofta citerad formulering att historia är det som gör ont. History is what hurts. Men hur förhåller sig i så fall historieskrivande till smärta?