Måndag morgon och jag säger ett hastigt hejdå till fostersonen. Han cyklar iväg till äldreboendet. Precis som han gjorde igår, precis som han gjorde i förrgår. Jag har aldrig själv jobbat inom omsorgen. Men tiden min mor levde och dog på ett särskilt boende – tiden när hon först förlorade svenskan och sedan allt sitt talade språk, sedan förmågan att gå, sedan förmågan att lyfta skeden till munnen – gav mig en fördjupad respekt för dem som jobbar i omsorgen. När jag ser sonen cykla iväg till boendet tänker jag på min mor.