Av någon outgrundlig anledning tillbringade jag som barn en hel del tid med att samla patronhylsor på skjutfält. Hylsorna blev bägare och vaser till leksaksdjuren och dockskåpet. Kanske var det därför jag nu genast kände igen den där den låg på marken: En söndersprängd patronhylsa av grövre kaliber, halvt nedgrävd i den röda jorden. Jag hittade den på gräsplanen vid justitiedepartementet, alldeles intill skylten som anger departementets namn. När hamnade hylsan här? När avfyrades detta vapen? Och mot vem?
Läs merDagbok från Brasilien XI: Herre, förlåt oss inte
Det är dagen före påsk. Dottern sitter uppkrupen i en fåtölj i ett hörn av paradvåningens jättelika vardagsrum och lägger pussel på ipaden. För en liten stund sedan hade jag ett mindre utbrott på henne för att hon inte lät mig skriva ifred. Då drog hon sig undan med plattan. Nu oroas jag över att hon inte vill släppa den, över att hon verkar alltför nöjd med att bara sitta uppkrupen i fåtöljen utan att släppa blicken från pusslet. I parken på andra sidan väggen av glas börjar det skymma. Vi är i södern. Och södern är vad den alltid är. I alla fall här, i alla fall hos oss, i alla fall i min barndoms Brasilien.
Läs merDagbok från Brasilien X: Din död fortsätter att vara ett slag i magen
Amanda, det händer att saknaden kommer till mig som ett slag i magen. Det har gått lite mer än tio år sedan du dog. Jag har fortfarande inte gått med på det. Jag kommer nog aldrig att gå med på det. Det är så mycket jag hade velat tala med dig om. Om vad som händer eller inte händer när en beväpnad och kevlarbepansrad man träder in i den första tunnelbanevagnen reserverad för kvinnor och fysiskt funktionshindrade, och ställer sig bredbent med ryggen täckt av den stängda dörren. Är jag den enda som i situationen pressar ner den blandning av oro och ilska som stiger i mig? Vem tror han att han är, som går in i vår vagn? Vi, systrar i vagnen, fortsätter att titta tomt framför oss medan vi väntar på att nå fram till våra destinationer.
Läs merDagbok från Brasilien IX: Hundarna i Brasília
Allting är som det alltid har varit, skrev jag när jag precis kommit hit. Men i alla fall en tydlig förändring ser jag nu. Det som var min ambivalenta kärleksförklaring till Brasília, har redan daterats. Jag spelade in Mothercity kring årsskiftet 2016/17. I filmen sägs om hundarna i Brasília:
I find myself comparing Brasilia dogs to their Rio counterparts. Two different breeds. In Rio, dogs are big, meant to intimidate, instil respect. In Brasilia, dogs are small and handy. When it rains, they wear little rubber shoes so as not to get their feet wet. They are the very image of the city of the original city plan, the Plano Piloto. Perfumed, well combed, over-protected.
Nu går jag genom bostadskvarteren i den sömniga Plano Piloto och konstaterar att hundpopulationen förändrats.
Läs merDagbok från Brasilien VIII: Poesin och meningens deflation
”Minitrue” var i Orwells dystopiska fantasi 1984 namnet på ministeriet för propaganda, historierevisionism, kultur och underhållning. Det skulle också kunna vara namnet på hela den Brasilianska regeringen. Här finns alla komponenter: propagandan, historierevisionismen, underhållningen … kultur? Tja, man kan inte få allt. Historien, sa Marx, upprepar sig. Första gången inträffar den som tragedi, andra gången som fars. Och föreställningen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Det är som att träda in i ett spegelhus av förvridna ytor. Inte gott att veta vad som kommer att reflekteras och i vilken form. Inte gott att hålla sjösjukan borta.
Läs mer