Det har blivit lättare att andas i Brasilien sedan sist tänker jag, medan jag under en tre dagar lång bussresa försöker följa nyheterna från Sverige. Det är knepigt, eftersom större delen av bussresan går genom mobilskugga. När bussen stannar vid olika småorter på vägen skyndar jag mig att ladda ner en och annan artikel.
De många skillnaderna till trots; i ett specifikt avseende befinner sig Sverige i samma läge som Brasilien gjorde under Bolsonaros mandatperiod mellan 2019 och slutet på 2022. Vi har en regim – Tidöpartierna – som riktar målmedvetna attacker mot ett flertal institutioner som på olika vis bidrar till att upprätthålla och stärka demokratin. Eftersom den egna agendan är helt överordnad varje ambition om god förvaltning, är regimen också oemottaglig för sakargument. I detta skiljer den sig från tidigare högerregeringar, som ändå fann behov av att möta argument och att förankra reformer i ett samhällsbygge med anspråk på att vara bra för alla – låt vara att alla inte höll med. Den nuvarande regimen avfärdar istället all kritik som utslag av ”missnöje”, och tar sig rätten att inte ens förhålla sig till den. Regimens svar antyder att den som kritiserar är att likna vid ett bortskämt barn som inte vill städa sitt rum.
I detta bär Tidöregimen slående likheter med Bolsonaros regim. Vi har sett det i hur migrationsministern (inte) bemött fackförbundens och professionernas samlade kritik mot en angiverilag, vi har sett det i hur utbildningsministern (inte) bemött högskolelärares och forskares kritik mot cancelkulturutredningens utgångspunkter. Och vi ser det i det förakt mot professionerna som ligger i samme ministers löfte om att gå in och peta i universitetens kursutbud.
Det finns många fler möjliga exempel; klimatpolitiken, kriminalpolitiken, folkbildningen. Problemet är att de är så många att vi lätt fastnar i ett konstant parerande.
Jag bodde i Brasilien första halvan av 2019, och funderar på vad jag lärde mig av det. En sak är kanske hur detta modus av att ständigt parera nya utspel, utmattar och dränerar. Jag var förvisso där bara på besök, om än ett långt sådant. Jag visste att jag skulle återvända till Sverige efter en begränsad tid. Eftersom jag återvände när jag gjorde slapp jag också den mardröm som pandemin utvecklade sig till under Bolsonaro. Men jag såg dräneringen hos vänner och kolleger i universitetsvärlden, i deras växande förtvivlan.
När förluster staplas på varandra, måste vi välja våra kamper för att fortsätta orka. Då blir det också så mycket viktigare att vi är generösa gentemot varandras skilda prioriteringar. Och, att vi inte tillåter att olika rättfärdiga kamper ställs mot varandra. I detta senare måste vi vara omutliga.
Just detta är vad som oroar mig mest i Sverige just nu. Varje antidemokratiskt projekt har en affektiv-ideologisk punkt ur vilken den hämtar näring, ett slags metafysiskt ont som är självförklarande och som därför inte kräver något ytterligare argumentation. I Brasilien var och är denna punkt det förmodade hot mot familjen som representeras av dels ”genusideologi”, dels allting med minsta anknytning till hbtqi. Sådana ideologiska spöken är allt annat än främmande i Sverige. Men den roll de har i Brasilien motsvaras i Sverige snarare av det förmodade hotet från invandringen. När dåvarande socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven, i samband med talibanernas framryckningar mot Kabul 2021, förklarade att ”vi ska aldrig tillbaka till 2015”, behövde han inte förklara någonting ytterligare. Associationen mellan året 2015 och en hög asylinvandring gjorde sifferkombinationen till ett självförklarande ont.
Jag väljer att citera Löfven snarare än valfri representant för Tidöregimen i ett visst syfte. Arbetarpartiet i Brasilien, Lulas parti PT, kan kritiseras för mycket. Liksom många andra arbetarrörelsepartier i världen har deras vandring mot makten gått hand i hand med ett övergivande av systemkritiken. Men vad PT inte gjorde, var att anamma fascisternas språkbruk och fiendebilder. Men här i Sverige, har det största oppositionspartiet med liv och lust gjort fascisternas affektiva-ideologiska punkt – på ideologins nivå själva grundstenen i det auktoritära samhällsbygget – till sin egen.
Just kapitlet om migrationspolitik i Tidöavtalet var det som Stefan Löfvens efterträdare på partiledarposten, Magdalena Andersson, inte hade några invändningar emot. Därefter utbröt ett bisarrt gräl mellan socialdemokrater och sverigedemokrater om vem som egentligen var först med att inskränka den i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna fastställda asylrätten. Och utspelen från (S) har fortsatt, liksom partitoppens små inspirationsresor till ”ghettopolitikens” Danmark.
Jag tror att Brasilien på vissa sätt står bättre rustat för att möta den nya tidens fascism än vad Sverige gör. Vissa institutioner är svagare än i Sverige, klasskillnaderna är större, utbildningsnivån hos befolkningen är lägre, och systemet är mer genomsyrat av korruption. Men här finns också en klarsynthet som kontrasterar mot den svenska naivitet som ständigt hänvisar till det där rena mjölet i påsen. I Brasilien, som mellan 1964 och 1985 styrdes av en auktoritär militärregim, vet man vad som står på spel. Diktatur är här ingen abstraktion.
Det vackraste minne jag just nu vårdar av Brasilien är därför från valnatten i november 2022, det val där Bolsonaro misslyckades med att väljas till en andra mandatperiod. När rösträkningen kommit så långt att Lulas seger ansågs säkerställd, gick jag ut på gatorna i mitt Brasília-kvarter. Det är ett välmående medelklasskvarter, i sin helhet inte särskilt radikalt. Men från gatorna, från lägenhetsfönstren, mellan husfasaderna skallade ropen av glädje och lättnad: Fora Bolsonaro! Fora fascistas!
Som sagt, PT och Lula kan och bör kritiseras för mycket. Men aldrig anammade de fascisternas hotbilder, i detta behöll de sin ryggrad. Hej ni svenska socialdemokrater, det är ett livsfarligt spel ni kör. Och tro inte att det är farligt bara för de ”migranter” ni så gärna kastar framför bussen i hopp om att ingen ska komma efter er när inga svartskallar längre finns att jaga. Det är farligt för oss alla, för er alla. Skärp er för fan.
