Jag fattar inte hur vi kunde skratta åt dem.
På flyget tillbaka till Sverige från Brasilien ser jag filmen Medida Provisória. I Brasilien innebär ”medida provisória” ett presidentdekret, och filmen utspelar sig i en nära dystopisk framtid där staten jagar medborgare av afrikansk härkomst för tvångsdeportering ”tillbaka” till Afrika.
”Det är vår skyldighet att bojkotta den här filmen”, sa Sérgio Camargo när den gick upp på biograferna 2022. Camargo var den före detta chefen för det statliga Fundação Palmares, vars uppdrag är att främja afrobrasiliansk kultur. Regissören Lázaro Ramos Medida Provisória producerades mitt under Jair Bolsonaros högerauktoritära regim. Liksom Wagner Mouras uppmärksammade Marighella, fastnade också Ramos film på oklara grunder i det brasilianska filminstitutets byråkrati; det dröjde ett och ett halvt år mellan internationell festivalpremiär och att den kunde visas i Brasilien.
Problemen med filminstitutet, liksom Camargos öppna kampanjande mot en tydligt antirasistisk film gjord av en afrobrasiliansk regissör, är ett av många exempel på hur offentliga institutioner perverterades under åren med Bolsonaro. I Camargo som chef för Fundação Palmares hade regimen en svart man som hävdade att slaveriet varit till de svartas fördel, som avfärdade människor som talade om rasism som ”imbecilla” eller ”desinformerade av vänstern”, och som tyckte svarta med vänstersympatier gott kunde flytta till Afrika. Det hela var som ett dåligt skämt. Men om Medida Provisória i Brasilien är som en kuslig allegori över den rasism vars ständiga närvaro det ligger i mångas intressen att förneka, framstår den i en svensk kontext som en varning om vart vi tycks vara på väg i detta nu.
Jag fattar inte hur vi kunde skratta åt dem.
I filmen uttalas orden av journalisten André, en av huvudpersonerna, spelad av musikern och skådespelaren Seu Jorge. André bor i Rio de Janeiro med en kusin som är jurist och dennes partner som är läkare. De är alla svarta, Andrés flickvän är vit. Liksom överallt där vi också i verkligheten sett den nya fascismen nå maktpositioner, har absurditeterna och löjligheterna i detta fiktiva Brasilien staplats på varandra. Många gånger har det varit lätt, alltför lätt, att bara skratta.
I Sverige förklarade i dagarna vår nye migrationsminister Johan Forssell att ”återvandringsbidraget” ska höjas kraftigt; från dagens 10 000 kronor till 350 000. Frivilligt återvändande till ”hemlandet” ska prioriteras. Enligt ministern ska detta bidrag kunna ges oavsett ursprungsland, till vemhelst som vill återvända ”hem”. För vem vill inte vara ”hemma”? Nu ska fler få chansen!
350 000 kronor för att frivilligt lämna. En aggression snyggt paketerad som generositet. För det börjar ju alltid frivilligt. Också i filmens värld, naturligtvis, börjar återvandringen frivilligt. I Medida Provisória ramas det hela in som statens sätt att kompensera svarta medborgare för det slaveri deras anmödrar och anfäder utsattes för. Nu ges de förslavades ättlingar en generös möjlighet att återvända till sina rötter. Och naturligtvis nappar en del på erbjudandet; de som kanske ändå längtat efter att få komma bort, iväg, se och uppleva någonting annat, få en ny möjlighet på en helt annan plats. Inte alla är uppenbart svarta, men även den som är vit kan kanske gräva upp en gammelmormor som var slav och hävda sig veta i själen att hen egentligen är afrikan. Scenerna i vilka människor som ansöker om återvändandestödet intervjuas av statens tjänstemän, och vrider och vänder på sina familjehistorier för att kvala in till återvändandeprogrammet, är dråpliga. Hemma i lägenheten sitter André och skrattar åt absurditeten.
Det är just i det absurda som den samtida auktoritarianismen och fascismen har ett av sina främsta vapen. Detta är bara alltför dumt / löjligt / bisarrt. Detta kan väl aldrig gå igenom? Så lät det länge också vad gällde Sverigedemokraternas utspel och politiska piruetter i den auktoritära hörnan. Eller ännu värre: Släpp in dem bara, så kan alla se exakt vad de går för. De blir inte långvariga. För det går ju inte riktigt att ta dem på allvar. Inte ens när det verkligen verkligen är på allvar.
Sen kom Tidöregimen och lite har sedan dess varit sig likt. Att förslaget om höjt bidrag kommer nu, har att göra med att regeringen förra året tillsatte en utredning med uppdrag att ge förslag på metoder för att ”kraftigt stimulera återvandring”. När utredaren, Joakim Ruist, förra månaden lämnade sitt betänkande konstaterade han emellertid att han misslyckats med uppdraget. Så pass mycket intellektuell hederlighet och integritet hade den utredare som sannolikt valdes för att han annars mest är känd för att räkna människovärde i pengar och för att vilja slopa asylrätten. I betänkandet beräknar Ruist att en höjning av det befintliga återvandringsbidraget, från dagens 10 000 kronor till 350 000 kronor, sannolikt inte skulle få fler än omkring sju hundra personer om året att vilja återvända. Detta är långt ifrån den ”kraftiga stimulering” regimen önskar sig. Dessutom, de direkta och indirekta kostnaderna – de senare en konsekvens av hur integrationen påverkas av att staten så tydligt signalerar till människor att de är oönskade – skulle bli oproportioneligt höga.
För Tidöpartierna var utredningen en besvikelse. Approprierande ett feministiskt poputtryck, och i öppet förakt för det utredningsväsen som är djupt förankrat i svensk förvaltningstradition, förklarade regimens starkaste part i Sverigedemokraterna att Ruist ändå bara ”killgissar”. Och en månad senare går migrationsministern ut och förklarar att återvandringsmutan blir verklighet.
Här befinner vi oss alltså nu: en kategori i befolkningen definieras som så till den mildra grad oönskad att regimen gladeligen betalar 350 000 kronor per person bara för att bli av med den. Även svenska medborgare, har det från regeringshåll talats om, ska kunna ansöka – men givetvis bara en viss kategori medborgare. Ett land som vill bli av med sina egna. Jag fattar inte hur vi kunde skratta åt dem, säger André när det initialt ”frivilliga återvändandet” övergått i rensningsaktioner och tvångsdeporteringar. Huvudpersonerna finner sig jagade i sitt egna land, sin egna stad, sina egna hem. Med en orwellsk logik gör Brasilien bot för det transatlantiska slaveriets synder genom att utvisa sina svarta medborgare.
Joakim Ruist talar om hur en kraftig höjning av återvandringsbidraget skickar signaler till människor som invandrat att de är oönskade. Men det är inte bara till dem signalerna går, det handlar också om vad bidraget kommunicerar till den del av befolkningen som känner sig trygg i sin rätt att vara i Sverige. För om det är så angeläget att bli av med en specifik befolkningsgrupp att man är beredd att betala ut 350 000 kronor av offentliga medel för varje person som sticker, vad mer kan man tänka sig att göra med – och mot – denna befolkning framöver? När den ekonomiska generositeten visat sig otillräcklig, när människor ändå blir kvar – det må vara för att de helt enkelt inte kan återvända eller för att de värderar sina mänskliga relationer och anknytning till Sverige högre än pengar – vilket blir nästa steg?
Ja, vad är det möjligt att göra med den som är så otacksam att inte ens 350 000 kronor av offentliga medel är nog?
Riktningen vet vi ju redan, Tidöavtalet sätter det svart på vitt. Minimera asylsökandes rättigheter så långt det är någonsin möjligt. Dra in redan utfärdade ”permanenta” uppehållstillstånd. Göra det svårare att bli medborgare. Villkora både medborgarskap och uppehållstillstånd med en utvidgad definition av ”vandel” som inkluderar att du inte bara måste lyda lagen utan också dela makthavarnas åsikter. I samma åtgärdspaket som höjningen av återvandringsbidraget, ligger för övrigt intensifierad övervakning och kraftig utökning av antalet förvarsplatser.
Från att ha varit kontroversiellt har det idag blivit helt legitimt att tala om asylsökande och migranter i termer av ”volymer”. Men vi ska inte ta ett auktoritärt aspirerande styre på dess egna ord. När Tidöavtalet först blev offentligt gjorde Erik Jennische en viktig observation om varför varje migrationspolitisk åtgärd är en angelägenhet för hela befolkningen, oavsett du eller dina nära drabbas av den eller ej. Tidöavtalet, poängterar Jennische, skruvar inte i första hand ner volymen ”asylsökande”; det skruvar upp volymen ”polisstat”. Och är det någonting historien tydligt visar oss är det att när en kategori människor berövas sina rättigheter, sprider sig repressionen lekande lätt snart också till andra kategorier.
Och mitt i allt detta har vi ett största oppositionsparti som likt en drucken papegoja upprepar att vad gäller just migrationsområdet, där är man i huvudsak ense med den regim som bara vill mer repression.
Jag fattar inte hur vi kunde skratta åt dem.
Fotnot: Medida Provisória är Lázaro Ramos långfilmsdebut, och bygger på Aldri Anunciaçãos pjäs Namibia, não! Filmen hade internationell festivalpremiär 2020, och brasiliansk premiär 2022. På engelska har den titeln Executive Order.
