Han ligger i tandläkarstolen med munnen öppen, och jag ser hur bröstkorgen häver sig häftigt medan tandläkaren injicerar bedövningen i hans tandkött. Bredvid hans huvud står en tandläkarstudent, behjälplig med redskap och med vilken tandläkaren för en ständig dialog. Jag skulle vilja flytta mig för att kunna se hans ögon, något litet slags kommunikation, men jag stannar på den plats vid hans fotände jag blivit anvisad. Andra personer – en annan tandläkare, en tandsköterska – kommer emellanåt in, betraktar läkarens arbete, betraktar insidan av hans mun. Det är som vore han en kuriositet. Tandläkaren säger, lite skämtsamt: Jag känner mig som om jag ger en show här. Jag tänker: Om du känner så, hur är det för honom som ligger på rygg utan att kunna tala?