Patricia, april 2021: Vad gör du på dagarna? Berätta för mig någonting, vad som helst, som hände dig nyligen. Jag önskar pandemin kunde lägga sig snart. Idag snöade det här. Det har snöat i många timmar men kanske blir det den sista snön innan våren.
Javid, april 2021: Patricia, det är Ramadan och jag fastar. Ingenting har hänt. Jag är hemma och alla dagar har blivit nästan likadana.

Javid, jag minns första gången vi träffades. Du satt i läsfåtöljen i min ateljé och drack te och du hade ännu inte fyllt arton år. Jag bjöd dig på bullar som du tackade nej till. Och du gav mig din asylutredning att läsa. Jag har läst den utan och innan, flera gånger. Jag vet allt om det ”ordnade mottagande” du talar om, som gjorde att de kunde ge dig avslag medan du ännu var ett barn. Och jag vet att det som hänt dig, det har också hänt andra.

Patricia: Jag skulle vilja att vi skrev till varandra.

Javid: Varför?

Patricia: För att jag skulle vilja att du berättade om hur världen ser ut därifrån du står. Det är som om världen hela tiden säger åt dig att du får inte finnas. Men du sitter ju här framför mig och finns. Att skriva, att berätta, det är ett sätt att insistera på att finnas.

Javid: Det jag mest vill är att skriva. Jag har så mycket att säga. Men jag vet inte om jag kan.

Patricia: Försök!