En människa jag älskar brukar, när tröttheten och vanmakten tycks mig övermäktig, läsa Italo Calvino för mig. Det är de allra sista orden i De osynliga städerna han läser:

De levandes inferno är inte något som en gång ska komma. Om det finns ett sådant, är det detta som finns här, det inferno som vi lever i alla dagar och som vi skapar genom att leva tillsammans.