Mamma gick fram till en av damerna som satt i allrummet på korttidsboendet, böjde sig ned mot henne och sa med ett ansikte som strålade: Min dotter är här och besöker mig! Damen nickade och log, men jag tror inte hon förstod ett ord. Mamma pratade på portugisiska. Den gången mindes hon ännu vem jag var, kanske att hon också mindes min dotter, sitt barnbarn. Men svenskan hade redan börjat lämna henne. På sätt och vis slutade hon sina dagar som just den bild hon ägnat så mycket energi åt att distansera sig ifrån: invandrarkvinnan som efter decennier i Sverige ändå inte talar svenska.