Jag är ett kärleksbarn, sa hon och hon log när hon sa det. Det var en lägerkväll någonstans i Sverige för många år sedan, ett golv i en lånad scoutstuga, vi en grupp ungdomar som njöt friheten i de vuxnas frånvaro. Jag minns att hon var några år äldre än jag. Hennes namn minns jag inte, men bilden av henne är klar. En lång och smal flicka med långt hår och ett påfallande vackert leende. Vi satt tillsammans på ett golv och pratade om familj, så måste det ha varit. Och på en fråga om sin pappa log hon och sa: Jag är ett kärleksbarn.