De sista dagarna tappar jag språket. Jag får svårt att uttrycka mig, blandar in svenska ord, bryter mer än vanligt. Efter fyra och en halv månad i vilka jag levt på portugisiska är det plötsligt som om jag stapplande försöker hitta tillbaka till språket efter att inte ha använt det på flera år.
Läs merDagbok från Brasilien XXIII: ... andra gången som fars.
De säger att det är någonting särskilt med himlen i Brasilia. Att den är närmare människorna här. Att om man ställer sig på tå och sträcker händerna riktigt högt, kan man nästan nudda den. Kanske är det bara för att staden är planerad så att himlen inte ges någon inramning. Den rinner över, omfattar allt. Precis som solen vars strålar inte hålls i schack av någonting.
Läs merDagbok från Brasilien XXII: Porque me gustan los estudiantes
30 maj. Jag har varit på torget ett litet tag när J dyker upp i halmhatt. Han svettas redan under den heta solen. Brasilia är anti-manifestationer, klagar han. Regeringskvarteren – kan de ens kallas kvarter? – är sannerligen planerade som för att försvåra folkliga missnöjesyttringar. Inga träd, ingen skugga, ingenting att söka skydd under eller bakom, ingenting att klättra upp på, ingenstans att gömma sig. Det är dags att ta över gatorna, upprepas från flera av talarna uppe på lastbilsflaket, men här finns liksom inga gator att ta över. De ofantliga ytorna får även den mest månghövdade protest att likna en samling myror. Och vi är inte ens så förtvivlat många, in än i varje fall. Det var mer folk förra gången, säger J pessimistiskt. Det är två veckor sedan studenter och universitetsanställda sist gick ut på gatorna i protest mot nedskärningarna.
Läs mer