Tar med datorn till sovrummet. Tänker att jag ska svara på några meddelanden. Gå igenom texten som behöver gås igenom. Kanske påbörja brevet jag lovade för flera dagar sedan. Lägger barnet, sjunger vaggvisan, somnar, somnar, varje kväll samma sak och inga brev blir skrivna. Jag är så trött. Jag frågar dem hur det är och vill bara de ska säga bra. Jag vill så gärna de ska säga bra för då kan jag själv säga nej det är inte så bra, ursäkta att jag pratar om mig själv men det är lite tungt just nu, det har varit det ett tag, om du bara orkar lyssna?

Första maj närmar sig. Statsministern kommer att sjunga ”Internationalen” flankerad av röda fanor. Arbetarrörelsens och internationalismens högtidsdag är en av två röda dagar i Sverige som inte har med kyrkokalendern att göra. Den andra är nationaldagen. Det är som om dessa våra två enda sekulära helgdagar illustrerar den spänning som löper genom byggandet av det moderna Sverige, av välfärdsstaten, av folkhemmet. Å ena sidan: arbetarrörelsens internationalistiska tradition. Å andra sidan: socialdemokratins anammande av det nationella projektet. I år är det valår och frågan om det nationella territoriets gränser ljuder som en dov underton i de flesta partiers begynnande kampanjer. I socialdemokratisk retorik har den ljudit i flera år.

För några år sedan delades i Brasilien flitigt ett videoklipp från gränskontrollen på flygplatsen i Fortaleza. En ung spansk backpacker blev nekad inträde i landet. Skälet: han kunde inte redovisa tillräckligt med pengar och den enda adress i landet han kunde uppge var namnet på en strand i Ceará, nedskrivet på en lapp.Händelsen var en direkt konsekvens av att Spanien nyligen skärpt sina gränskontroller. Ett stort antal brasilianare, varav de flesta bara skulle byta flyg i Spanien, hölls kvar på flygplatsen i väntan på första bästa deportationsflyg. Bland dem som på detta vis nekades inträde i Europa fanns sådana som exempelvis en tonårig pojke med stipendium för att spela fotboll i Italien.