Querida, jag tänkte på dig härom kvällen. Det är jul, men i Betlehem har firandet i år ställts in. Staden är stängd. I en av kyrkorna har man släpat in rasmassor som material till årets julkrubba. Mitt i vad som ser ut som spillror av sönderbombade hus ligger Jesusbarnet insvept i en palestinsk keffiyeh. Prästen säger: ”Vi kan inte fira medan det pågår ett folkmord i Gaza, på oss.” Någonting i staten Israels kampanj för att göra Gaza olevbart för palestinierna skakar om mig. Eller snarare, den svenska hållningen skakar om mig. Jag trodde inte jag hade särskilt mycket illusioner om Sverige, och ändå hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig detta: Inför världens ögon pågår ett folkmord, och Sverige har bara likt en drucken papegoja upprepat förövarens rätt till ”självförsvar”. Men jag tänkte på dig härom kvällen.

Ett antal författare, journalister, aktivister och fackligt aktiva har på senare tid fått sina barn anonymt orosanmälda till socialtjänsten. Dessa anmälningar har följt på att föräldrarna hängts ut på högerextrema sajter, och till socialtjänsten har anmälaren hävdat att hen just på grund av uthängningen känner ”oro för barnets säkerhet”. Ett intrikat sätt att framföra ett hot, men utan att i straffrättslig mening hota.

Vad det handlar om är att försöka tysta obehagliga röster, att krypa under skinnet på personer som engagerar sig mot fascismens tilltagande normalisering. Det är ett demokratiproblem, men som inte kan isoleras till enskilda hot.

För de äger rum och finner näring i ett större politiskt sammanhang. I detta har skiljelinjen helt suddats ut mellan de partier som formellt ingår i regeringen, och det SD som inte gör det men som likväl på presskonferens efter presskonferens står bakom regeringsmärkta podier. Fortsätt läsa här.