Det har gått snart tre år sedan Denilson Barbosa från Tey’ikue mördades. Femtonåringen blev skjuten med två skott i huvudet och ett i halsen när han fiskade på mark som tillhört hans folk, men som tagits över av jordherrar. Två andra pojkar, sjutton och elva år gamla, lyckades fly. Denilson är bara ett av många offer för markkonflikterna i den brasilianska delstaten Mato Grosso do Sul. Sedan ett par veckor pågår en kampanj för internationell bojkott av industriella jordbruksprodukter härifrån. Bakom kampanjen står ett stort antal brasilianska urfolks-, lantarbetar-, människorätts- och miljöorganisationer. Bland undertecknarna finns också fackföreningar, kyrkliga organisationer och det brasilianska antropologsällskapet.

"Köp inte! Ät inte! Sojan från Mato Grosso do Sul innehåller blodet från urfolkens barn" är ett av kampanjens budskap. De produkter det handlar om är nötkött, soja och etanol. Sverige importerar alla tre från Brasilien.

Aldrig tidigare har "hållbarhet" varit så integrerat i det allmänna medvetandet. I företagsvärlden talas om corporate social responsibility och olika hållbarhetscertifieringar växer fram som svampar ur marken och bildar sin egen djungel. Samtidigt fortsätter stordriften att expandera i oförändrad eller rent av accelererande takt. Det kan tyckas motsägelsefullt. Men det speglar en ordning där politiken abdikerat inför kapitalet, och där hänsyn gentemot både människor och miljö reducerats till konkurrensfördel.

Sedan 1990-talets debatt om "regnskogskossor" har Brasiliens köttproduktion sjufaldigats, och landet blivit världens största exportör av nötkött. Sojafälten har under samma period brett ut sig. Detta handlar nu inte om efterfrågan på tofu eller sojakorv. 80 procent av världens soja blir djurfoder, och Brasilien är, efter USA, världens näst största exportör. Den gröda som just nu expanderar snabbast är sockerrör, för att mätta den globala hungern på "gröna" drivmedel.

Baksidorna av den här utvecklingen har fått viss uppmärksamhet i Sverige, främst genom de rapporter som publicerats av organisation Swedwatch i samarbete med bland andra Svenska kyrkan och Latinamerikagrupperna. Stordriften har ett högt pris för de människor och den natur som berörs. Monokulturen utarmar den biologiska mångfalden, jord och vatten förgiftas av bekämpningsmedel, både urfolk och småbönder trängs undan, och den som protesterar riskerar att få en kula i sig. Landsbygden är våldsam, och på många håll är skuldslaveri satt i system.

I Mato Grosso do Sul pågår akuta konflikter mellan jordherrar och guarani-kaiowá, det folk som Denilson Barbosa tillhörde. Godsägarna har egna miliser som ofta agerar med fr lokala politikernas, domstolarnas och delstatspolisens direkta eller indirekta stöd. Det territorium guarani-kaiowá enligt konstitutionen har rätt till, har reducerats till smårester omgivna och genomkorsade av inhägnade boskapsrancher, soja- och sockerrörsfält. En av Brasiliens mest framstående antropologer, Eduardo Viveiros de Castro, liknar guarani-kaiowás situation vid den som råder på Gazaremsan.

Våldet finns överallt. Det finns i godsägarnas attacker mot vemhelst som gör motstånd mot inhägnaderna. Men det tar sig också uttryck i sociala spänningar inom de samhällen som står under trycket från denna aggressiva koloniseringsprocess. I vissa delar av Mato Gross do Sul ligger mordfrekvensen närmare fem gånger högre än för landet i stort. Till det kommer självmorden. Unga guarani-kaiowás hänger sig från träden. De vet alltför väl att för dem finns ingen plats i denna värld. Självmord med offer så unga som tio år har förekommit.

Indigena aktivister, människorättsaktivister, kyrkliga organisationer, antropologsamfundet – alla talar de om ett pågående folkmord. Över 90 organisationer har i nuläget ställt sig bakom kraven på bojkott av vad som beskrivs som blodsprodukter.

Men trots att Sverige importerar avsevärda mängder etanol, soja och kött från Brasilien, och trots att stordriftens baksidor med jämna mellanrum uppmärksammas, förekommer sällan någon fördjupad diskussion om det globala marknadssystem som driver på denna utveckling. I Swedwatchsrapporter ställs heller inga krav på politisk reglering. Istället begränsar man sig till att rekommendera företagen transparens, uppförandekoder och hållbarhetskriterier.

Så lämnas frågan än en gång över till den globala marknad som skapat problemet. Brasilien bär, med sina enorma arealer "outnyttjad" mark, ett löfte om att vi skall kunna fortsätta konsumera i samma eller högre takt, bara vi gör det "grönt". Det är alltid någon annan som får betala.

Om det är något de senaste decennierna visar så är det att varken näringslivsansvar eller enskilt konsumentansvar kan vända den här utvecklingen. Det behövs politisk reglering. I avsaknad av sådan fortsätter guarani-kaiowás att se sina byar brännas, sina ledare mördas och sina unga ta livet av sig. Allt för att vi andra skall kunna fortsätta äta kött och köra med rent samvete.