Kategorier
Arkiv
- September 2024
- August 2024
- July 2024
- June 2024
- May 2024
- April 2024
- March 2024
- February 2024
- December 2023
- November 2023
- September 2023
- August 2023
- June 2023
- April 2023
- March 2023
- February 2023
- January 2023
- December 2022
- November 2022
- October 2022
- September 2022
- July 2022
- May 2022
- February 2022
- December 2021
- November 2021
- October 2021
- September 2021
- August 2021
- July 2021
- June 2021
- May 2021
- March 2021
- January 2021
- December 2020
- November 2020
- September 2020
- August 2020
- July 2020
- June 2020
- May 2020
- April 2020
- March 2020
- February 2020
- December 2019
- November 2019
- September 2019
- July 2019
- June 2019
- May 2019
- April 2019
- March 2019
- February 2019
- January 2019
- December 2018
- October 2018
- September 2018
- June 2018
- May 2018
- April 2018
- February 2018
- December 2017
- November 2017
- August 2017
- June 2017
- May 2017
- December 2016
- November 2016
- October 2016
- September 2016
- August 2016
- June 2016
- May 2016
- April 2016
- March 2016
- February 2016
- December 2015
- November 2015
- October 2015
- June 2015
Det har gått snart tre år sedan Denilson Barbosa från Tey’ikue mördades. Femtonåringen blev skjuten med två skott i huvudet och ett i halsen när han fiskade på mark som tillhört hans folk, men som tagits över av jordherrar. Två andra pojkar, sjutton och elva år gamla, lyckades fly. Denilson är bara ett av många offer för markkonflikterna i den brasilianska delstaten Mato Grosso do Sul. Sedan ett par veckor pågår en kampanj för internationell bojkott av industriella jordbruksprodukter härifrån. Bakom kampanjen står ett stort antal brasilianska urfolks-, lantarbetar-, människorätts- och miljöorganisationer. Bland undertecknarna finns också fackföreningar, kyrkliga organisationer och det brasilianska antropologsällskapet.
"Köp inte! Ät inte! Sojan från Mato Grosso do Sul innehåller blodet från urfolkens barn" är ett av kampanjens budskap. De produkter det handlar om är nötkött, soja och etanol. Sverige importerar alla tre från Brasilien.
Aldrig tidigare har "hållbarhet" varit så integrerat i det allmänna medvetandet. I företagsvärlden talas om corporate social responsibility och olika hållbarhetscertifieringar växer fram som svampar ur marken och bildar sin egen djungel. Samtidigt fortsätter stordriften att expandera i oförändrad eller rent av accelererande takt. Det kan tyckas motsägelsefullt. Men det speglar en ordning där politiken abdikerat inför kapitalet, och där hänsyn gentemot både människor och miljö reducerats till konkurrensfördel.
Sedan 1990-talets debatt om "regnskogskossor" har Brasiliens köttproduktion sjufaldigats, och landet blivit världens största exportör av nötkött. Sojafälten har under samma period brett ut sig. Detta handlar nu inte om efterfrågan på tofu eller sojakorv. 80 procent av världens soja blir djurfoder, och Brasilien är, efter USA, världens näst största exportör. Den gröda som just nu expanderar snabbast är sockerrör, för att mätta den globala hungern på "gröna" drivmedel.
Baksidorna av den här utvecklingen har fått viss uppmärksamhet i Sverige, främst genom de rapporter som publicerats av organisation Swedwatch i samarbete med bland andra Svenska kyrkan och Latinamerikagrupperna. Stordriften har ett högt pris för de människor och den natur som berörs. Monokulturen utarmar den biologiska mångfalden, jord och vatten förgiftas av bekämpningsmedel, både urfolk och småbönder trängs undan, och den som protesterar riskerar att få en kula i sig. Landsbygden är våldsam, och på många håll är skuldslaveri satt i system.
I Mato Grosso do Sul pågår akuta konflikter mellan jordherrar och guarani-kaiowá, det folk som Denilson Barbosa tillhörde. Godsägarna har egna miliser som ofta agerar med fr lokala politikernas, domstolarnas och delstatspolisens direkta eller indirekta stöd. Det territorium guarani-kaiowá enligt konstitutionen har rätt till, har reducerats till smårester omgivna och genomkorsade av inhägnade boskapsrancher, soja- och sockerrörsfält. En av Brasiliens mest framstående antropologer, Eduardo Viveiros de Castro, liknar guarani-kaiowás situation vid den som råder på Gazaremsan.
Våldet finns överallt. Det finns i godsägarnas attacker mot vemhelst som gör motstånd mot inhägnaderna. Men det tar sig också uttryck i sociala spänningar inom de samhällen som står under trycket från denna aggressiva koloniseringsprocess. I vissa delar av Mato Gross do Sul ligger mordfrekvensen närmare fem gånger högre än för landet i stort. Till det kommer självmorden. Unga guarani-kaiowás hänger sig från träden. De vet alltför väl att för dem finns ingen plats i denna värld. Självmord med offer så unga som tio år har förekommit.
Indigena aktivister, människorättsaktivister, kyrkliga organisationer, antropologsamfundet – alla talar de om ett pågående folkmord. Över 90 organisationer har i nuläget ställt sig bakom kraven på bojkott av vad som beskrivs som blodsprodukter.
Men trots att Sverige importerar avsevärda mängder etanol, soja och kött från Brasilien, och trots att stordriftens baksidor med jämna mellanrum uppmärksammas, förekommer sällan någon fördjupad diskussion om det globala marknadssystem som driver på denna utveckling. I Swedwatchsrapporter ställs heller inga krav på politisk reglering. Istället begränsar man sig till att rekommendera företagen transparens, uppförandekoder och hållbarhetskriterier.
Så lämnas frågan än en gång över till den globala marknad som skapat problemet. Brasilien bär, med sina enorma arealer "outnyttjad" mark, ett löfte om att vi skall kunna fortsätta konsumera i samma eller högre takt, bara vi gör det "grönt". Det är alltid någon annan som får betala.
Om det är något de senaste decennierna visar så är det att varken näringslivsansvar eller enskilt konsumentansvar kan vända den här utvecklingen. Det behövs politisk reglering. I avsaknad av sådan fortsätter guarani-kaiowás att se sina byar brännas, sina ledare mördas och sina unga ta livet av sig. Allt för att vi andra skall kunna fortsätta äta kött och köra med rent samvete.