När jag för femton år sedan sökte in till forskarutbildningen, gjorde jag det trots vissa av mina lärares aktiva avrådan. Det handlade alls inte om att de underskattade min förmåga. Men jag fick höra att jag borde satsa på något som hade en framtid. Dit hörde inte en doktorsgrad i ett humanistiskt ämne.

Det brukar sägas om humaniora att den är ett samhälles självreflektion. Om det är sant, innebär det att det värde som ges humaniora i ett givet samhälle direkt speglar den vikt detta samhälle lägger vid att förstå sig självt. En självreflektion behöver nu inte vara god. En upptagenhet vid att förstå sitt eget samhälle behöver inte vara kritisk. Den kan vara – och har många gånger varit – narcissistiskt inåtvänd, självupptagen och självförhärligande. De historiska vetenskaperna har sina egna historier av att nära nationalistiska och chauvinistiska fantasier.

Men i de humanistiska traditionerna finns också oundgängliga kritiska redskap. Det var studier i humaniora som lärde mig att ge akt på språket. Jag minns exakt när det var. Som andraterminsstudent i idéhistoria läste jag en kurs i texttolkning. Kursen bestod i en närläsning av Michel Foucaults bok från 1976, Sexualitetens historia: Viljan att veta. För mig öppnades ett fönster till ett nytt sätt att läsa text, och kursen gav mig grundläggande insikter i hur orden vi använder formar den verklighet vi agerar i.

Det talas mycket om ord idag. Efter de rasistiska morden i Trollhättan i oktober fördes en intensiv diskussion om just orden i mediabevakningen, hur de barn som valdes ut av mördaren sades ha ”utländskt” utseende och de som valdes bort betecknades ”helsvenska”. Därigenom kom mördarens egen världsbild att bekräftas: att ett brunt ansikte aldrig kan vara riktigt svenskt.

Ett liknande mönster hade följts också vid mediebevakningen av Peter Mangs skjutningar i Malmö mellan 2003 och 2010. När polisen efter flera år började koppla samman flera olösta mord och mordförsök utifrån en gemensam motivbild, rapporterades konsekvent om brotten som ”främlingsfientliga”. Så bekräftades vid varje rapportering att vissa av oss per definition är främlingar, enbart på grundval av hur vi ser ut.

Det är inte orden som skapar världen. Men orden sätter ramarna för hur vi erfar världen, och hur vi handlar i den. När måltavlor för rasistiskt våld definieras som främmande, är det läge att påminna om hur den mest aggressiva rasismen historiskt många gånger riktat sig just mot sådana grupper som på intet sätt är främlingar i de samhällen där de lever; svarta i lynchningarnas USA, judar i fascismens Europa. Benägenheten att tala om ”främlingsfientlighet” snarare än rasism, markerar inte bara att vissa av oss alltid kommer att betraktas som främlingar. Det distanserar också den samtida rasismen från dessa historier av rasism. Snarare än inneboende i själva samhället, tycks problemet komma utifrån, med ”främlingens” ankomst. Utan främling, ingen fientlighet.

Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.

Så skriver Victor Klemperer i sin LTI. Tredje Rikets språk, utgiven första gången 1947. Klemperer förde bok över 1930- och 40-talets språkliga förskjutningar i Tyskland, och över hur till och med kritikerna internaliserade det språkbruk som legitimerade nazismens brutalitet. För några år sedan gavs hans anteckningar ut på svenska av Glänta förlag.

Vad Klemperer påminner oss om är att detta aktgivande på orden inte är obetydliga hårklyverier. Inte heller kan det reduceras till en fråga om det individuella obehag jag och andra kan känna inför att stämplas som främmande i det land vi lever i. Det är mycket allvarligare än så. Det handlar om relationen mellan ord, makt och våld.

Om detta måste vi börja tala mer, och med kraft. Giftet sväljs omärkligt, men ackumuleras och verkar med tiden. När Svenska Dagbladets korrespondent i Genève, Gunilla von Hall, nu i dagarna talar om en ”tsunami av flyende som nu kommer till den grekiska övärlden” har hon med största sannolikhet inga onda intentioner med sin metafor (pappersupplagan 16/11 – ordalydelsen på nätet har ändrats). Men vad är egentligen en tsunami? En mäktig flodvåg som sveper bort allt i sin väg, som dränker oss och mot vilken vi måste bygga barrikader för att skydda oss. Med en sådan metaforik framstår byggandet av fysiska murar såväl som ett allt våldsammare försvar av dessa som helt följdriktigt.

humtank.se