Den stavelse jag tycker bäst om på persiska är حا. Eller så kanske det är جا ,خا eller چا. Så lika varandra, kommer jag någonsin att lära mig skilja dem åt utan att behöva tänka en lång stund?

Ställ omedelbart före alef, och bokstaven خ, ح, ج eller چ blir en svan som simmar på papperets vatten. Prickarna är nykläckta ungar, jag föreställer mig dem med grått luddigt fjun, små svarta näbbar. Skriver jag خا har en av svanens ungar krupit upp att vila på dess rygg.

Mina självstudier går trögt. I fåglar som simmar på vatten försöker jag lära mig att se en ordbild.

Den vackraste stavelsen på persiska är جا som i den plats från vilken jag skriver, som i جان för tillgivenhet för den med vilken jag talar, som i جلال جان, han som när vi läser svenska utbrister att han inte tycker om stor bokstav. Och vi skrattar åt honom och hans bråkande med begynnelsebokstäverna på svenska och vi skrattar åt mig och mitt bråkande med bokstävernas nyckfulla variationer på persiska.

Den vackraste stavelsen på persiska är حا som i det ständigt flyende حالا. Den stavelse jag tycker bäst om att läsa och att skriva på persiska är چا som i det چای jag dricker på morgonen. Den vackraste stavelsen på persiska är خا som i mitt خانه, som med bara några bokstäver till blir den خانواده vi försöker binda med band av kärlek och trots. Eller kanske, خا som i mitt hopplöst dåliga خاطره i vilket orden aldrig tycks vilja stanna kvar.

Så jag samlar ord som börjar på حا ,جا ,خا eller چا. Men hur många jag än samlar, smiter ordbilderna iväg för mig.

Nåja. Jag ser i alla fall en väldans massa svanar.