Kartegori
På boendet trodde de att mor pratade portugisiska. De ville att jag skulle översätta, men jag förstod inte mycket mer än personalen av vad det var hon försökte säga. Tungan kämpade förgäves i hennes munhåla för att forma ord, det enda som kom ut var mummel och ansträngda harklingar. Men så plötsligt ett kort ögonblick av klarhet. Med blicken följde hon sjuksköterskan som gick över parkeringen, vände sig sedan mot mig och sa: ”Såg du? Jag tror det var min dotter!” Det var den sista fras jag någonsin hörde henne uttala.
–
Meira, när du sträcker ut dessa tungor åt oss att se, blir de då också mera dina? Vilket språk talar de? Och är det du som rår över språket, eller är det språket som rår över dig?
–
På det språk jag först lärde mig tala är tunga – lingua – också ordet för språk. Likadant är det på de flesta språk jag vet någonting om; spanskans lengua, franskans langue, farsis/daris زبان, kurdiskans زمان eller ziman, romani chibs chib, finskans kieli, arabiskans لسان, hebreiskans לָ שׁוֹן , ryskans Язык, tjeckiskans jazyk, polskans Jezyk. Också på ditt modersmål Meira, inte sant? De germanska språken är de som sticker ut här, men även på fornnordiska hette språk en gång tunga.
–
Enligt de flesta definitioner är modersmålet, moderstungan, det första språk ett barn lär sig. I sådana fall är det språk jag huvudsakligen lever och arbetar på inte mitt modersmål. Heter det så – modersmål – för att första språket alltid antas vara just moderns språk? Eller är det snarare för att språket också är en mor?
–
I apostlagärningarna bryter Gud tillfälligt den förbannelse han sänkt över människan i Första Moseboks berättelse om Babels torn, den där tungorna förvirras och språkens mångfald uppstår. Den gången hade människorna varit övermodiga i sin önskan att bygga ett torn till himlen. Nu är det istället från himlen den nya enheten kommer. Apostlarna är alla samlade när de hör ett dån och ser tungor av eld sänka sig mot dem. När dessa brinnande tungor landar på apostlarna blir de uppfyllda av Ande och börjar till stor förundran tala på skilda tungomål.
–
När jag var barn samlade jag på tungomål, på språk. Jag ville lära mig dem alla. För varje språk hade jag en anteckningsbok, och där skrev jag ner glosor jag snappat upp i de mest skilda sammanhang. Stora statsbärande språk som tyska eller franska, små kämpande språk som taa i södra Afrika eller makuxi i nordligaste Amazonas; alla hade de sin bok hos mig. Med tiden började jag kvävas under anteckningsböcker.
–
Ibland anstränger sig min dotter för att prata portugisiska med mig. Till skillnad från svenskan, som flyter ur hennes mun som ett pärlband, ger portugisiskan henne arbete. När hon självmant väljer språket är det ofta för att hon vill att någon i vår omedelbara närhet inte ska förstå vad hon säger. Hennes språkanvändning är slugt beräknande. Och ändå: den rena glädje hon skänker mig med sina språkliga brottningar! För hade hon pratat bara svenska, hade hon känts lite mer som en främling inför mig.
–
När min dotter kom, märkte jag att språket jag använde med henne också påverkade omgivningens blick på mig. Jag kände mig mer utsatt på gatan, passerade inte lika självklart som jag tidigare kunnat göra. Så ja, de rasistiska gliringarna blev mer frekventa. Men ännu oftare var omgivningen stöttande. Från min egen barndom minns jag en skepsis gentemot vårt språk, att vi pratade det. Nu var nästan alla – skolpersonal, vänner, bekanta, familj – uppmuntrande. Men vad jag också noterade var att denna uppmuntran rymde en överskattning av mina kunskaper i språket. Från att i andras ögon ha varit huvudsakligen svenskspråkig, började jag nu ses som ”egentligen” portugisiskspråkig. Men varje gång jag talade med någon som verkligen behärskade språket, märkte jag hur halv jag var. Skamset försökte jag dölja min brist.
–
Det enspråkiga samhället mystifierar flerspråkigheten, och det hämmar oss. Vi förväntas behärska våra modersmål lika bra eller rent av bättre än det som är vårt dagliga språk. Gör vi inte det, ängslas vi för att tala med våra barn. Länge fanns i tvåspråkighetsforskningen en idé om att förverkligad tvåspråkighet innebär två kompletta men strikt separata språksystem, två skilda tungor så att säga. All interferens mellan språken signalerade därför brist. Vi, hemma hos oss, borde vara något av ett skräckexempel. Ju äldre min dotter blir, desto svårare blir det för min portugisiska att följa hennes språkutveckling. I var och varannan mening måste jag nu strössla med svenska ord.
–
Men språk äter ju varandra. Det hör till. Faz parte.
–
Jag kan namnen på träden här. Kastanj. Lönn. Jag kan inte de orden på engelska eller arabiska. Det är Isra som talar, i Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017). Isra är på väg att med sin familj lämna ett Sverige som blir allt mer fientligt mot människor som dem själva; mot muslimer eller de som har rötter i den muslimska världen. För att förekomma en påtvingad flykt planerar de en frivillig. Men i sista stund beslutar de sig för att ändå stanna i Sverige. Är det namnen på de norröna träden som håller dem kvar?
–
Nästan hela mitt vuxna liv har jag trott att jag är på väg tillbaka. Tillbaka till vad? Inte till den region min familj härstammar från. Att göra modersmålet till mitt var en kamp för att tvätta bort just den regionen ur mitt tal, rensa det på vissa uttal, på vissa böjningar, på vissa ord. Som kunde jag tvätta bort märket av mina egna privilegier. Jag ville tillbaka, men jag ville absolut inte tillbaka. Nu har åren gått och jag är kvar här. Och jag undrar om det också för mig är förtrogenheten med träden, med stenarna, med marken som har hållit mig kvar.
–
Nästa gång jag träffade min mor hade hon helt slutat tala. Hon iddes inte heller ens öppna ögonen längre. Jag satt vid hennes bädd och sjöng på portugisiska till morgonen grydde. Personalen uppmuntrade mig, de sa att hon verkade bli lugnad av sången. Bara jag kände till förräderiet.