Formerna för ett nej — Patricia Lorenzoni

Jag skulle önska att den som framhärdar i att svenska asylprocesser präglas av rättssäkerhet, den som principfast hävdar att ett nej måste vara ett nej, kunde ta in historier som denna om vilka former ett nej kan ta.

Hösten 2015 anländer en fjorton år gammal pojke till Sverige och söker asyl. Han har vid det laget varit på flykt i närmare ett år. Hans far har blivit bortförd, och sedan modern i desperation skickat iväg honom – äldste sonen – med smugglare har han inte lyckats återknyta kontakten till henne eller till de yngre syskonen.

I Sverige får pojken en god man. Gode man hjälper honom att efterforska familjen. De söker via sociala medier och de kopplar in Röda Korset. Ingenting ger resultat.

Asylutredningen dröjer. På intervju med Migrationsverket får pojken vänta i två år, och under tiden flyttas han runt mellan olika hvb-hem. När han slutligen kallas till intervju får han frågor om sin familj och berättar att på tre år har han inte haft kontakt och inte heller Röda Korset har lyckats lokalisera dem. Han vet inte om de lever eller är döda. När han nästan ett halvår senare, på våren 2018, får avslag på sin asylansökan, har han fortfarande inte lyckats hitta sin familj. Men enligt avslaget är det till den han ska återvända. Detta är, säger avslaget vidare, det bästa för hans psykosociala utveckling. Med detta påstående tycker sig avslaget uppfylla kravet på “barnkonsekvensanalys”.

I Migrationsverkets avslag fungerar den familj pojken på tre och ett halvt år inte haft kontakt med som hans ”ordnade mottagande” i ursprungslandet. Hänvisandet till ett ”ordnat mottagande” är det enda som gör den här pojken utvisningsbar. Som minderårig från en konfliktzon kan han inte skickas tillbaka utan just ett sådant ”ordnat mottagande”.

Men utvisningen kan inte verkställas. Ingen – vare sig pojken eller Migrationsverket eller någon annan – vet ju var eller ens om hans familj finns. Pojken plågas svårt av ångest, och behandlande psykologer skriver flera intyg om att den stammar dels ur traumatiska händelser i ursprungslandet, dels ur oro för den försvunna familjen. Pojken fortsätter att leta. Migrationsverket däremot letar inte och kommer heller aldrig att göra det, trots att verket egentligen har utredningsansvar. Avslaget ligger oavsett fast.

Beslutet från Migrationsverket överklagas till Migrationsdomstolen. Överklagan avslås med hänvisning till samma ordnade mottagande som Migrationsverket hävdar existerar utan att på något sätt kunna visa att det faktiskt existerar. Nytt överklagande, avslag igen, nya efterforskningar, ansökan om verkställighetshinder, avslag, ny ansökan, avslag på avslag. Alla instanser hänvisar till det ordnade mottagandet. Månader blir år och ingen – inte pojken, inte hans juridiska ombud, inte Röda Korset, och framför allt inte Migrationsverket eller migrationsdomstolarna – kan berätta var detta ordnade mottagande som är det enda som gör pojken utvisningsbar faktiskt står att finna. Advokat lämnar in ytterligare en ansökan om verkställighetshinder med bifogat intyg från Röda Korset som visar att efterforskningarna nu pågått i över tre år utan resultat. I sitt avslag på denna ansökan skriver Migrationsverket att frågan om ordnat mottagande ju redan prövats tidigare och att det därför inte finns någon anledning att pröva den på nytt. Från Migrationsverkets perspektiv är frågan om huruvida pojken faktiskt har ett ordnat mottagande utagerad redan i och med det initiala avslag som utan att ha utrett frågan slog fast att mottagandet fanns.

Och så får det fortsätta. För Migrationsverket har tiden på sin sida. Även om beslutet att utvisa pojken inte kan verkställas eftersom familjen inte är kontaktbar, går åren och pojken upphör att vara pojke. På artonårsdagen blir han i juridisk mening en man. Frågan om ordnat mottagande har nu förlorat sin relevans och pojken kan utvisas tillbaka till helvetet han flydde ifrån.

Inte en enda gång under de fyra år som gått mellan det att pojken kom till Sverige och tills han blev myndig, har Migrationsverket gjort någonting för att faktiskt hitta den familj som det hänvisas till i vartenda avslagsbeslut pojken fått. Istället har både Migrationsverket och migrationsdomstolarna i sina beslut och domar riktat klander mot pojken för att han själv inte gjort tillräckligt för att lokalisera sin familj. Samtidigt har pojken själv letat, plågats av oro, sömnlöshet, ångest, och behandlats av flera psykologer som inte tvivlar på att hans oro över familjens öde är genuin.

Att inte få sin sorg och oro erkänd är svårt för vem som helst. I det här fallet rör det sig om en tonårspojke med svåra trauman bakom sig, och som förlorat hela sin familj och alla sina sammanhang. Myndigheternas agerande gentemot hans förlust är inte bara hånfull, den tar i praktiken formen av psykisk misshandel. Och allt sker långt innan vi hamnat i läget med en brunblå regering.

Jag har dokument på precis allt. Och det värsta är att historien om hur den här pojken behandlats inte ens är särskilt unik. Han är bara en av många med liknande erfarenhet av Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Så kan det också vara att bli vuxen i Sverige av idag.