Efter åtta år i Sverige riskerar Enyat Assefa utvisning, detta till följd av Tidöregimens jakt på människor att kasta ut ur landet. Assefa kom som asylsökande, men fick efter avslag ändå uppehållstillstånd genom arbete. Nu hotas hon av utvisning, liksom andra som fått uppehållstillstånd genom ”spårbyte” som det heter.
Trots att detta i samtliga fall handlar om människor som arbetar och betalar skatt, säger migrationsminister Johan Forssell att det hela är ”del i ett större arbete vi gör i att få bukt med skuggsamhället”. I en DN-artikel om Assefa säger ministern också:
”Personer som har fått avslag på sina asylansökningar har inte rätt att vistas i Sverige. Men på grund av det nuvarande systemet, som har kantats av fusk och missbruk, har de kunnat vara kvar i Sverige.”
Fusk och missbruk. Jag vill fråga ministern: Vem är det som fuskar? Jag kan ge några exempel på avslag i det material som jag själv läst och skrivit om de senaste åren. Bara en handfull, och de rör alla ensamkommande barn.
Här finns tonåringen som tilldelas en tolk så dålig på svenska att intervjun med Migrationsverket är till stora delar rent grammatiskt obegriplig. Ändå sätter varken Migrationsverkets handläggare, tonåringens advokat eller hens gode man stopp för intervjun. Tonåringen får avslag med hänvisning till att berättelsen är osammanhängande och icke trovärdig.
Här finns tonåringen som lämnat en detaljerad och sammanhängande redogörelse för det våld, i slutändan dödligt, som drabbat först farfar och sedan far. I beslutet blandas, när man jämför med intervjun, både familjemedlemmar och tidpunkter för våldet samman på ett sätt som är avgörande för tolkningen att hotet mot tonåringens familj inte förts vidare till nästa generation. Tonåringen får avslag.
Här finns också tonåringen som flytt från en situation av sexslaveri, som har flera intyg från behandlande psykiatriker och terapeuter som explicit stärker hens berättelse, men som intervjuas av en ung och helt igenom oerfaren handläggare och därefter får avslag av en beslutsfattare som aldrig träffat barnet ifråga, med hänvisning till att berättelsen inte gett intryck av att vara ”självupplevd”.
Här finns tonåringen som på direkt fråga säger att hen gärna skulle återvända till sitt hemland om hen bara inte behövde vara rädd där, och där beslutet i en formlig parodi på barnkonsekvensanalys motiverar sitt avslag med att det är ett beaktande av tonåringens egen vilja.
Här finns tonåringen som är så traumatiserad och lider av så svåra minnesluckor att hen inte förmår leverera en sammanhängande berättelse, men som i beslutet får veta att det bästa för hens psykosociala hälsa är att ”eskorteras” tillbaka till landet hen flytt i vuxet sällskap. Det vuxna sällskapet består i en sjuttonårig bror som en dryg vecka tidigare fått avslag, skrivits upp ett år i ålder utan att några bevis för hans överårighet presenterats, och som därför nu betraktas som nätt och jämt fyllda arton.
Här finns slutligen tonåringen som för första gången lämnade sin hemby när hen livrädd skickades iväg med en smugglare av sin mamma, och som under intervjun får frågor om resan som vore den en turistresa, och vars trovärdighet blir ifrågasatt när hen har svårt att minnas pittoreska detaljer. Hen får avslag med hänvisning till skildringens ”vaghet”.
Jag skulle kunna ge fler, men stannar här.
Jag har utredningar som är så vårdslöst och slarvigt gjorda, att besluten som grundar sig på dem omedelbart borde rivas upp. Men i samtliga de fall jag refererar ovan, har migrationsdomstolarna – de som skulle skydda människor från felaktig hantering – gått på Migrationsverkets linje och gett avslag. Detta är alltså människor som fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser. I vissa fall har de sedan kunnat få ett uppehållstillstånd just genom spårbyte eller genom att kvalificera sig till gymnasielagen. När de väl fått det, har de dessutom mött en i sammanhanget närmast obscen förväntan på att de ska vara tacksamma.
Tror ni mina exempel är exceptionella? Läs RFSL:s jurist Aino Gröndahls rapporter om Migrationsverkets avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden. Läs Människorättsjuristernas rapporter om konvertitärenden. I dessa rapporter, författade utifrån juridisk kompetens, är beslut som direkt strider mot gällande rätt – bland annat genom att avslag ges med motiveringen att personen kan återvända om hen bara döljer sin tro, sin sexualitet eller sin könsidentitet – sådana beslut är så frekventa att det inte kan ses som olycksfall i ett annars fungerande arbete. Att Migrationsverkets hantering av dessa människor inte är en stor offentlig skandal, pekar mot hur asylsökande inte räknas fullt ut som människor.
Och jag frågar igen, apropå ministerns kommentar: Vem är det egentligen som fuskar här?
