I varje generation som föds finns en svag gnista av messiansk kraft / ibland är jag rädd att rädslan ska förlama oss / jag går på sångavslutning, vi lär oss hur man gör fast det är flera år för sent / vi promenerar hem tillsammans / ibland är jag rädd för tomheten
Läs merGräns
Min dotter frågade: Mamma, går det att få modersmål mer än en gång i veckan?
Nej, sa jag, det är det de ger. Skulle du vilja ha oftare?
Hon svarade lite besviket ja. Och jag mindes hur jag själv, som barn, hade tyckt att hemspråkslektionerna var aningen skämmiga, ytterligare ett tecken på annorlundaskapet; att ensam gå iväg nästan som till en straffkommendering. Fast det var ju ingen straffkommendering, hemspråksläraren var snäll, och ändå kändes det alltid lite så.
Läs merTionde september
”Vi var tio gummibåtar från Izmir,” berättade han den gången. ”Åtta kom fram.” Jag frågade vad som hände de andra. Han sa: ”De sjönk.” Det är den tionde september idag och dagen för riksdagens öppnande. Nyligen sa han till mig: ”Det här är ett utvecklat land, det borde inte behöva vara så.” Jag sa: ”Utveckling har inte med saken att göra. Rasism är inte underutveckling.” Han berättade för mig att sedan han fått uppehållstillstånd upplever han rasismen som värre. Jag sa att jag trodde det berodde på att han, utan att vara medveten om det, nu rör sig på gatorna som att han faktiskt har rätt att trampa dem. Och just detta, att han rör sig som någon med rätt att finnas till, ger hundarna vittring. Den som inte vet sin plats måste sättas på plats.
Läs merRotfyllning
Han ligger i tandläkarstolen med munnen öppen, och jag ser hur bröstkorgen häver sig häftigt medan tandläkaren injicerar bedövningen i hans tandkött. Bredvid hans huvud står en tandläkarstudent, behjälplig med redskap och med vilken tandläkaren för en ständig dialog. Jag skulle vilja flytta mig för att kunna se hans ögon, något litet slags kommunikation, men jag stannar på den plats vid hans fotände jag blivit anvisad. Andra personer – en annan tandläkare, en tandsköterska – kommer emellanåt in, betraktar läkarens arbete, betraktar insidan av hans mun. Det är som vore han en kuriositet. Tandläkaren säger, lite skämtsamt: Jag känner mig som om jag ger en show här. Jag tänker: Om du känner så, hur är det för honom som ligger på rygg utan att kunna tala?
Läs merDagbok från Brasilen XXIV: Låt din hud skalas av som av en osthyvel
De sista dagarna tappar jag språket. Jag får svårt att uttrycka mig, blandar in svenska ord, bryter mer än vanligt. Efter fyra och en halv månad i vilka jag levt på portugisiska är det plötsligt som om jag stapplande försöker hitta tillbaka till språket efter att inte ha använt det på flera år.
Läs mer