Ingen släpper någon annans hand. Vi upprepade orden igen och igen efter Jair Bolsonaros valseger 2018. Det var en tauterarkonstnär från Minas Gerais, Thereza Nardelli, som när Bolsonaros seger bekräftades snabbt tecknade en enkel bild: en ros full av törnen, två händer som håller i varandra och texten ninguém solta a mão de ningúem. Hon lade upp den på sina sociala medier och den blev snabbt viral, spreds i hundratusentals och blev en symbol för motstånd mot den så segerrusiga fascismen. När jag såg den första gången åtföljdes den av texten ”motståndets första mått och steg”.
Att teckningen fick sådan spridning säger någonting om hur den lyckas vara både tröst och löfte, både sörja och ingjuta mod. I Brasilien, liksom här, var rädslan kring och efter valet ojämlikt fördelad över befolkningen. Där liksom här är människor med mörkare pigmentering, urfolk, hbtqi-personer samt aktivister med fokus på mänskliga rättigheter, jämlikhet, rasism eller miljöfrågor särskilt utsatta. Också religiösa minoriteter – här muslimer, där praktiserare av candomblé och umbanda. Där liksom här var rädslan och oron för vissa av mer abstrakt art, för andra omedelbart konkret. Nardellis teckning uttryckte ett åtagande om att vi står varandra bi. I detta adresserade den inte bara rädslan hos den som fann sig omedelbart hotad av den auktoritära högern, utan också rädslan hos den som trodde sig kunna gå under repressionens radar. Uppfodrande, för alldeles oavsett: ingen släpper någon annans hand.
Jag lade upp teckningen på min Facebook i måndags, dagen efter valet här. Inom kort hade den hundratals delningar. Någon gjorde en version där den portugisiska texten översatts till svenska, och den delades i sin tur vidare. Även här talar teckningen till någonting djupt känt. När jag skriver detta är regeringsfrågan långt ifrån klar. Men vilken regering vi får ändrar inte på det kusliga faktum att hälften av väljarna har röstat för en regeringskonstellation som en avsevärd del av landets befolkning, på goda grunder, upplever som ett existentiellt hot. Inte abstrakt. Inte beklagligt. Existentiellt.
Vid sidan av uppdelningen mellan dem som röstade brunblått och dem som inte gjorde det, finns en annan och på sätt och vis ännu kusligare uppdelning. I själva verket är den en avgrund. Den går mellan dem som fortsätter att konsekvent försvara människors lika värde, och dem som gärna kastar redan utpekade grupper framför bussen i övertygelsen om att de själva i alla fall är bättre än de lite mer vulgära rasisterna i Sverigedemokraterna. Jag tänker på Anders Ygemans ”personer med utomnordisk bakgrund.” Jag tänker på Magdalena Anderssons ”vi ska inte ha några Somalitowns”. Jag tänker på den brutalt avhumaniserade ”hållbarhet” som socialdemokraterna aktivt arbetade för i den migrationspolitiska kommittén.
I den här valrörelsen har en redan sedan tidigare pågående tävling i att peka ut vissa befolkningsgrupper som hot och problem eskalerat, och Socialdemokraterna som parti har med liv och lust deltagit i kapplöpningen. På oss andra ställer situationens allvar allt högre krav. Men i det också en möjlighet att bygga solidaritet för framtiden. Så låt oss lova att inte släppa varandras händer även när det börjar kosta att hålla kvar. Låt oss lova varandra att stå varandra bi. Det är det som är motståndets första mått och steg.