De sa att han hittades i sin hängmatta, att han hade täckt sin kropp med fjädrar av arapapegojor, och att det såg ut som om han lugnt inväntat döden. I media har han kallats för ”gropindianen”, efter de djupa gropar i marken man funnit vid boplatser. Missionärerna kallade honom också Väktaren av Tanaru, efter namnet på det område han bebodde och som givits officiellt myndighetsskydd. Jag hoppas att det var i något slags frid han dog, jag föreställer mig att döden till slut kom till honom som en långväga vän. Trettio år är en lång tid att fly. Ibland kallades han för världens ensammaste man.
Brasilien är de många små folkmordens land. Att de är relativt små om man räknar till antalet döda gör dem inte mindre allvarliga, det har bara gjort det lättare för omvärlden att bortse från dem. Vad det hela speglar är hur det sydamerikanska låglandets indigena kulturer sällan byggt sina samhällen på höjden, snarare har de vuxit genom spridning och varje enskilt samhälle har förblivit litet. Byarna har mångfaldigats, och med växande geografiskt avstånd har även folken och språken mångfaldigats. Över trehundra folk lever på det territorium världssamfundet definierar som brasilianskt. Tillsammans talar de över etthundrafemtio språk.
Den franske antropologen Pierre Clastres talade på 1970-talet om hur vissa samhällen i sig själva har mekanismer som skyddar dem mot att utvecklas till stater. Clastres poäng var att staten inte var en naturlig följd av utvecklingen, och att Amazonaskulturerna därför inte heller skulle förstås enligt den traditionella eurocentriska modell som i dem såg ”outvecklade” samhällen. Snarare var detta samhällen som stod i direkt politisk motsättning till staten.
Vad Clastres tidigt gjorde var en politisk tolkning av det som i etablerade koloniala tankemönster förvisats till en värld utanför både historien och politiken. Samtidigt pekade han på hur tragedin för dessa små samhällen som vägrar göra statsbildningen till sitt öde, är att när väl statsbyggande aktörer invaderar har de mycket lite att sätta emot. Styrkeförhållandena är helt enkelt förfärande ojämna. Snarare än öppen konfrontation, har därför motståndet mot kolonial erövring ofta tagit sig formen av flykt.
Det fungerar så länge det ännu finns plats. I Amazonas har många samhällen bevarat sin autonomi genom att migrera, dra sig längre in i skogarna. Men när ingenstans längre finns att bege sig, är man utlämnad åt kolonisatörens nåd. Det är den verklighet i vilken de flesta indigena folk i Brasilien idag navigerar. Att koloniseras har de inte kunnat undvika. Men för att i alla fall skademinimera, använder de resurser i form av nationell lagstiftning och internationella konventioner som det koloniala samhället erbjuder. Samtidigt lever i skogarna fortfarande människor som i femhundra år lyckats motstå direkt kolonisering, och som urfolksmyndigheten Funai därför klassificerar som ”isolerade”.
Den tid vi lever i är inte postkolonial. Människor som gör motstånd mot att koloniseras fortsätter att berövas mark för att tvingas bli hårt exploaterad arbetskraft i sockerrörsindustrin (vårt biobränsle), sojaindustrin (våra djurs kraftfoder) eller andra delar av det agroindustriella produktionsmaskineriet. Eller, människor som gör motstånd mot att koloniseras slaktas rakt av för att de råkat stå i vägen för råvarukapitalismens expansion.
Därför är Brasilien inte bara de små utan också de många folkmordens land. Ibland är de fjorton kvar, ibland sju, ibland hundratvå, ibland så få som tre stycken. Människospillror som överlevt folkmord. Väktaren av Tanaru, han som kallades den ensammaste mannen i världen, var ensam kvar. Jordbruksbaronerna hade på 1980- och 90-talen expanderat över det land hans folk bebodde, och skickat ut sina beväpnade jagunços att döda och fördriva dem. Först genomfördes det med förgiftat livsmedel, senare när misstron satt sig, genom naket och direkt våld. Folkmordets logik är brådska. Funai för register över det man kallar ”isolerade” folk; för att ha juridisk existens måste de dokumenteras. Om de dokumenteras blir deras mark formellt skyddad mot exploatering. I det fall en jordbruksbaron upptäcker att det finns icke registrerade ”isolerade” på mark han vill exploatera, ligger det därför i hans intresse att skyndsamt utplåna både människorna och spåren av dem innan de hinner dokumenteras.
En dokumentärfilm av Vincent Carelli från 2009, Corumbiara, berättar historien om dokumenterandet av Väktaren av Tanaru. Carelli arbetade tillsammans med tjänstemän från Funai i delstaten Rondônia just med att dokumentera spår efter massakrer. Filmen rör sig i ett kusligt postapokalyptiskt landskap, där gruppen varsamt etablerar kontakt med spridda överlevare, bygger upp relationer av förtroende i en värld av våld, och juridiskt försöker utmana jordherrarna.
Det är i detta arbete de på 1990-talet stöter på de första spåren av våldet riktat mot groparnas folk. De tar del av skrämda vittnesmål om den man som ensam fortsätter att leva i skogarna och envist vägrar varje kontakt. Eftersom det bara är genom att dokumentera hans existens som Funai kan garantera att marken inte övergår till den jordherre som beordrat massakern på hans folk, böjar Carellis grupp att spåra mannen. Envetet söker de kontakt, de följer honom i hälarna, lämnar gåvor han aldrig accepterar, börjar slutligen jaga denne svårt traumatiserade överlevande som vore han det vilda djur också jordherrarna behandlat honom som.
I filmen Corumbiara ser Carelli tillbaka på händelserna. På natten, berättar han, drömde han om att han jagade på den afrikanska savannen, det mest stereotypa av koloniala landskap. På dagen fortsatte jakten på mannen från groparnas folk. Sina goda intentioner till trots kunde Carelli inte undkomma sitt eget koloniala predikament. Vad han oundvikligen reproducerar är jakten som den koloniala relationens modus.
Till slut får han ändå sin närbild, och Väktaren av Tanaru ges juridisk existens. Denna existens möjliggör i sin tur att 8000 hektar regnskog demarkeras som Terra Indígena under namnet Tanaru. Mannen från groparnas folk fortsatte att leva på denna mark, och fortsatte att möta varje mänskligt kontaktförsök med konsekvent vägran. Vad som nu kommer att hända med marken, när den siste av groparnas folk är död, är oklart. Antenor Vaz, som arbetat många år med icke koloniserade folk, talar om den bortgångne som förkroppsligandet av kompromisslöst motstånd. För detta, säger Vaz, måste han erkännas, och Tanuru borde göras till ett santuário helgat minnet av detta motstånd.
En ”extraordinär brasilianare” kallas han också i den artikel i A Pública där Vaz intervjuas. Men den brasilianska nationalstaten har ingen som helst rätt att göra anspråk på denna man, som i sin vägrande kropp snarare gjorde nationen ogjord på dess eget territorium.
Ingen lyckades vare sig kolonisera eller döda honom. Genom sin vägran att interagera med vemhelst som representerade denna mystiska enhet ”Brasilien”, blev han också ett motstånd mot den koloniala klichén om vilden oundvikliga försvinnande i mötet med den moderna staten. Väktaren av Tanaru var den siste av sitt folk. Detta folks död hade kunnat undvikas, ändå undveks det inte. Men väktaren själv överlevde varje massaker. Förra veckan hittades han död, och av allt att döma tog han emot döden på sina egna villkor. Så förblev han människan mot staten.