Den 7:e juli skrev ekonomijournalisten Andreas Cervenka en tweet i vilken han ironiskt anmälde sig själv och sin 92-åriga far till belastningsregistret. Jag skrev för en kort tid sedan om min mors tvetydiga relation till rasismen i Sverige, om hur hon värjde sig mot att identifiera sig med ett kollektiv och istället gjorde narrativet om den icke förtjänstfulla invandraren delvis till sitt. Mina egna erfarenheter av skolgårdsrasismen ledde mig till andra slutsatser. Skillnaden mellan mig och min mor var del av det som skapade murar mellan oss.
Som en förbannad fortsättning på det jag skrev om i den texten gick partiledare för två av de största partierna i riksdagen härom veckan ut med varsin spann dynga. Den ena ställer pensionärer mot bidragstagande afghaner, den andra – bakgrunden till Cervenkas tweet – slår fast att invandringen blivit en ”belastning” för Sverige (och nej, jag ser inte längre någon poäng med att markera principiell skillnad mellan Sverigedemokraternas och Moderaternas partiledare, vi är redan långt bortom det). På sociala medier svarar unga hårt arbetande svenskafghaner med att lägga ut bilder på sig själva från sina arbetsplatser, samtidigt som i offentligheten väletablerade svenskar med personliga historier av migration – såsom Cervenka och Mustafa Can – gör anspråk på att ge ”belastningen” sina egna ansikten.
Jag blev berörd av Bilan Osmans reaktion på hela denna dramaturgi, det hon skrev och beskrev som än sorligare än Ulf Kristerssons utspel. Varje uttalande om invandringen som en kostnad, en belastning, ett problem, möts med att vi plockar fram våra eller våra föräldrars CV:n för att motbevisa. Så har vi redan i detta svar accepterat en människosyn som väger en människas värde i hennes prestation på arbetsmarknaden.
Och jag ser ju också mekanismerna. Ständigt detta framhållande av den duktiga invandraren. Som när den högkvalificerade arbetskraftsinvandrarens chef missat att betala ett semestertillägg och migrationsverket obevekligen ger hela familjen utvisningsbeslut trots flera ”välintegrerade” år i Sverige. Eller som när en av alla de som kom ensamma som barn 2015 gjort bedriften att klara både grundskola och gymnasium på ingen tid alls, skaffat sig jobb och ändå har över sig ett icke överklagansbart utvisningsbeslut till det land hen flytt. Och den gripande historien sprids i sociala medier följt av frågan: är det verkligen rimligt att Sverige utvisar dessa?
Jag känner ett par sådana ungdomar. Jag delar engagemanget för dem till fullo, och förtvivlar över det system som misshandlar dem. Men jag vet också att i skuggan av varje ungdom som gör sig bra som bild av invandrares allmänna duktighet, står de som gått så sönder att de inte kunnat hitta något klister att hålla ihop sig själva med. De som inte haft turen att hitta en familj som tar sig an dem eller förmågan att ta emot sådant stöd. De som i kampen mot hemlöshetens köld eller sina egna minnens hemsökelser fastnat i missbruk. De som mörbultats både innan och efter de kom till Sverige, men aldrig fått tillräcklig hjälp att lägga om sina sår. Gör deras brist på mätbar duktighet att avvisandet av dem blir mindre orimligt? Är de en belastning?
Bilan Osman skriver:
Det största invandrare gjort och gör är trots allt att orka uppfostra oss. De som kom hit som arbetskraftsinvandrare och erbjöd oss ett liv utan fattigdom. De som bosatte sig i Sverige och dagligen ser oss prata ett språk de aldrig växte upp med. De som flydde krig och trots odiagnostiserad PTSD gav oss kärlek, trygghet och omtanke. De som kom hit ensamma, såg hela sin familj avrättas och ändock bestämde sig för att ge oss liv. De som är läkare, undersköterskor, ingenjörer, stadsplanerare, städare, taxichaufförer och kemister. Denna grupp av invandrare finns. Men det finns också de som är arbetslösa. Utförsäkrade, fattiga och ensamstående. De som gav oss liv. Deras värde får aldrig hänga på deras förmåga att vara ekonomiskt produktiva.
Ett samhälle som förväntar sig av oss att vi bevisar vårt värde genom att vifta med våra CV:n är ett omänskligt samhälle. Folkets juristbyrå, en advokatfirma som arbetar med hbtqi och asylärenden, berättar om hur många asylsökande kommer redan till första samtalet med det juridiska ombudet och försäkrar att de minsann är arbetsvilliga, att de inte tänkt leva på bidrag, att de alls inte vill utnyttja systemet. På kort tid i Sverige har de redan hunnit uppfatta hur deras värde här villkoras, alldeles oavsett frågan om deras rätt till skydd.
Vad är poängen, i detta allt kärvare landskap, med att från en väletablerad offentlig position göra anspråk på att bära belastningen ansikte? Vi som mer eller mindre passerar, vet alltför väl hur det fungerar. Jag vet alltför väl hur det fungerar. Jag är uppvuxen i en uppsaliensisk akademikerfamilj med en förälder från Sverige och en från Latinamerika. Min mor kom inte som flykting, utan för att hon gifte sig med en svensk man med privilegierad klassbakgrund och hög utbildning. Jag har haft min beskärda del av att lyssna på rasistiska uttalanden ackompanjerade av mer eller mindre subtila markeringar om att detta, naturligtvis, inte handlar om sådana som min mor. Nej, det är alltid, kommer alltid att vara, de andra invandrarna som är belastande.
Så svarar också Ulf Kristersson och hans apologeter på den i deras ögon ack så orättvisa kritiken om rasism. Att sådana som exempelvis Cervenka läser in sig själva i hans retorik är en illvillig fultolkning. För det förstår ju vem som helst, att det knappast var sådana personer moderatledaren avsåg.
För några år sedan blev i Brasilien frasen mexeu com uma mexeu com todas viral i en omfattande feministisk mobilisering. Frasen betyder: ”muckar du med en, muckar du med alla”. Det borde alltid vara också vår ledstjärna, vi som på olika sätt förkroppsligar historier om migration. Inte för att vi ska vifta med våra CV:n, utan för att tillsammans solidarisera oss i ett kollektiv. När de av oss som har en offentlig röst i Sverige – vi som antingen fötts till eller lyckats skapa oss kulturellt och/eller ekonomiskt kapital, vi som passerar bra eller i varje fall hyggligt i salongerna – när vi tar illa vid oss av den allt skamlösare rasismen, kommer vi alltid att få svaret: men det är ju inte er det handlar om.
Nej, det är inte vi som avses. I alla fall inte än, i alla fall inte så länge vi inte stör. Och steg för steg förskjuts gränserna.
Så låt oss just därför envisas med att vara så störiga vi kan redan nu, oavsett hur väl vi må passera. Envisas med att vara en belastning – inte för Sverige men väl för Kristerssons och andras sänggående med den allt skamlösare rasismen. För oavsett vem moderatledaren själv avsåg, måste vi upprepa: muckar du med en, muckar du med alla. Den som pekas ut må vara chefredaktör, riksdagsledamot, långtidsarbetslös eller gängkriminell, det spelar ingen som helst roll: när någon pekas ut i egenskap av ”invandrare” muckas det med oss alla. I den meningen är vi, i all vår mångfald, ett kollektiv.
Det ska vi aldrig låta Ulf Kristersson smita ifrån.