Mamma gick fram till en av damerna som satt i allrummet på korttidsboendet, böjde sig ned mot henne och sa med ett ansikte som strålade: Min dotter är här och besöker mig! Damen nickade och log, men jag tror inte hon förstod ett ord. Mamma pratade på portugisiska.
Den gången mindes hon ännu vem jag var, kanske att hon också mindes min dotter, sitt barnbarn. Men svenskan hade redan börjat lämna henne. På sätt och vis slutade hon sina dagar som just den bild hon ägnat så mycket energi åt att distansera sig ifrån: invandrarkvinnan som efter decennier i Sverige ändå inte talar svenska. En sköterska på det boende som kom efter, det som var permanent, sa till mig: Ibland blir hon mycket orolig och vi vet inte om hon har ont. Får vi ringa dig när det händer så att du kanske kan översätta? Jag sa: Ni kan ringa när som helst på dygnet. Och jag slutade att sova med mobilen på ljudlöst. Men de ringde aldrig.
När allt kom omkring behövdes det väl inte, jag kunde förstå det när jag såg dem arbeta. Om det är någonstans expertisen att kommunicera utan ord finns så är det här, hos äldreomsorgens undersköterskor.
Jag är så fruktansvärt trött på det mediala klimatet. Trött in i själen. Vi helgprenumererar på Dagens Nyheter. Den snälla liberala dagstidningen. Ändå behöver jag inte ens öppna tidningen för att ta del av den första uppläxningen. På ettan, ett litet smakprov från en ledarkolumn signerad Hanne Kjöller: De invandrare som tänkt sig att bli gamla eller sjuka i Sverige gör bäst i att lära sig svenska. Eller att acceptera en sämre vård. Något alternativ finns inte.
Var tänker du dig att bli gammal och sjuk min vän? Det är bara en månad sedan tingsrättsdomen föll i målet om mannen som av en ambulanssjuksköterska i Göteborg bedömdes spela medvetslös. I själva verket hade han drabbats av en stroke. Alla som arbetar inom vården, liksom alla som har en vän eller anhörig som drabbats av stroke, vet att här räknas varje sekund. Och i det här fallet räknades sekunderna upp till en och en halv timme. En väntan som orsakade omfattande och irreversibla neurologiska skador.
För att uppnå jämlik vård, skriver Hanne Kjöller, finns egentligen bara två alternativ. Antingen att migranter som inte talar svenska, lär sig svenska. Eller att vi inom vården lär oss somali, tigrinska, turkiska och vart och ett av de övriga 200 invandrarspråken i Sverige. En nätt liten retorisk twist; lyft fram det orimliga. Vårdanställda skulle behöva tala 200 språk!
Men mannen i Göteborg talade svenska. Nedprioriterandet av honom som patient hade ingenting med språk att göra. I journalen skrev ambulanssjuksköterskan: kulturell svimning.
Mamma tappade språket, på slutet också portugisiskan. Inte heller för mig kunde hon göra sig förstådd med ord. När hon dog lärde jag mig något om den särskilda kunskap om döendet som finns hos dem som har till uppgift att sitta vid din sida när du dör. För mig var allting plågsamt nytt. Men i den nuets kollaps i det förflutna som en förälders död är, behövde jag aldrig känna mig ensam. Inte bara för mamma, utan också för mig, fanns undersköterskorna där och vakade. För det är jag dem så tacksam.
Dessa professionellas ödmjukhet inför livet som det händer, deras kommunikativa expertis, deras kunskap om levandet och döendet, allt det jag såg en glimt av mammas sista tid i livet. Det tröstar mig idag. Liksom det tröstar mig att den som nu lärs upp i den expertisen är min fosterson, denna beundransvärda yngling som fortsätter att vrida ut och in på sig för att visa sig värdig nog att stanna i det land han tillbringat sitt formativa vuxenblivande i men som inte en enda dag låtit honom vila från hotet om utvisning.
Det tröstar mig i detta samhällsklimat där narrativet om den svårintegrerade invandraren blivit del av luften vi andas. Där vi i månader må har tagit del av rapporter och vittnesmål om den rasism som partienter men också vårdpersonal – från undersköterskor till specialistläkare – möter i svensk sjukvård, men där det ändå är invandrarens språkovilja som utmålas som problemet. Där det finns så många möjliga sätt att tala om de språksvårigheter som är en realitet inom vården, men där Dagens Nyheter väljer detta: Lär dig svenska, invandrare!
Jag undrar vad de tror, dessa självgoda opinionsbildare. Vad tror de det ska bli av ett samhälle där en betydande del av befolkningen dag ut och dag in får höra att de eller deras föräldrar är ett problem? Att det finns för många av deras sort? Att de minsann måste anstränga sig mer än de redan gör? Att de fått alldeles för mycket gratis, oavsett att de tvingas kämpa som djur för att hålla ihop livet?
Ja, vad tror de, att människor kommer att evigt fortsätta böja ner huvudet och titta ner i marken medan skiten kastas på dem?
En sak vet de, liksom jag vet: Om och när det exploderar, är det ändå inte de som kommer att utkrävas ansvar.
Jag minns min mors relation till rasismen i Sverige som dubbel. Hon såg den och hon såg hur den drabbade henne. Men hon värjde sig mot att baserat på erfarenhet av rasism identifiera sig med ett kollektiv, hon värjde sig mot en förståelse av rasismen som strukturell. Istället föll hon alltsom oftast in i en bitterhet över att förknippas med de där andra, de dåliga invandrarna. Det kunde vara latinamerikanska flyktingmigranter som sades ha fått allting gratis och ändå bara pratade illa om Sverige. Senare: muslimska män som med blicken klädde av västerländska kvinnor på offentliga transporter och gjorde det svårt att åka buss. Alltid: romer som stal. Jag fick höra allt där hemma. På skolgården, på gatan, i offentliga lokaler: samma och mer därtill. Som den åldrade alkoholist som inne på en bank – det var på den tiden ärenden till bankkontor ännu var vardag – med en på finska starkt bruten svenska plötsligt började skrika på min mor om att hon var en jävla svartskalle som skulle åka hem. Hierarkierna har många precisa små steg. Du må vara både finne och alkoholist, men du kan ändå krama ut något slags triumf över att du inte är brun.
Kulturell svimning. Mannen i Göteborg inte bara talade svenska. Han var högutbildad. Rent av själv läkare. Och hans symptom avfärdades likväl som kulturellt betingad manipulation. De invandrare som tänkt sig att bli gamla eller sjuka i Sverige … Jag vet att många därute skulle säga: Men det är ju inte din mamma det handlar om. Och i det bekräfta den berättelse hon stundtals också försökte göra till sin. För det var aldrig henne det måste ställas hårdare krav på. Det var aldrig henne det måste sluta daltas med. Hon kom inte som flykting. Hon levde aldrig på bidrag. Hon gjorde minsann alltid rätt för sig.
Men mamma hade fel, grymt och smärtsamt fel. All skit som slängs över kategorin ”invandrare” handlade också om henne, och den fortsätter att handla om henne. Den slängs över oss som kategori, och det är med den skiten som kontrasterande grund vissa av oss på nåder bjuds lite längre in i det blågula finrummet. Om vi bara är skötsamma nog, tacksamma nog, förtjänstfulla nog.
I det rummet har jag inget intresse av att vara.