Patricia: Jag skulle vilja att vi skrev till varandra.

Javid: Varför?

Patricia: För att jag skulle vilja att du berättade om hur världen ser ut därifrån du står. Det är som om världen hela tiden säger åt dig att du får inte finnas. Men du sitter ju här framför mig och finns. Att skriva, att berätta, det är ett sätt att insistera på att finnas.

Javid: Det jag mest vill är att skriva. Jag har så mycket att säga. Men jag vet inte om jag kan.

Patricia: Försök!

limbo (lat., av liʹmbus ’kant’, ’rand’), enligt romersk-katolsk teologi ett mellantillstånd mellan himmel och helvete, ej identiskt med skärselden. Man skiljer mellan limbus patrum (’fädernas limbo’) för fromma som levt före Kristus, och limbus parvulorum (’spädbarnens limbo’) för odöpta barn som inte har tillträde till himlen och inte förtjänar helvetet. I nutida romersk-katolsk teologi betraktas limbo vanligen som en otillfredsställande tankekonstruktion. (Nationalencyklopedin, uppslagsord ”limbo”)

Patricia, oktober 2020

Kära Javid, jag bad dig att skriva till mig, men vet ju att det ibland är svårt att börja. Så jag börjar.

Jag var fjorton när jag läste Maria Gripes Glastunneln, om en pojke som en dag gick ut genom dörren och bestämde sig för att försvinna. Han bytte utseende, tog sig till Stockholm och blev någon annan.

Jag minns att jag var fjorton för jag var lika gammal som pojken i boken. Jag vet att du var fjorton när du kom till Sverige. Vad betyder en ålder? För Migrationsverket betyder den allt och inget – åldern är en viktig del av identiteten står det i utredning efter utredning. Med ett pennstreck kan den ändras.

När du kom gav de dig en födelsedag, som om du föddes först då, som om det var Migrationsverket som födde dig.

Pojken i Glastunneln försvann för att han ville. Det är femtio år sedan boken skrevs, och på den tiden var det så mycket lättare att försvinna. Inga datoriserade system. Lön kunde betalas i handen. Butikerna tog alla kontanter. Mellanrummen var många. Och lättare att leva i än idag.

Jag tror vi måste förstå mellanrummen om vi ska förstå hur ett samhälle fungerar.

Javid, oktober 2020

Att vara i ett mellanrum och utan personnummer i Sverige.

Att inte kunna få hjälp från sjukvården när man behöver det,

eller bara få viss hjälp, bara det som är absolut akut.

Jag älskar att spela fotboll och träna på gym, jag älskar boxning och brottning. Men jag kan inte göra något av det, för jag får ont i mina ben. Jag skulle behöva en operation. Men jag har nu varit fem år i Sverige utan personnummer. Och jag kan inte få någon operation.

I juni 2020 tog jag studenten. Skolan älskade jag, jag ville inget annat än att utbilda mig. Men jag är papperslös och nu är skolan stängd för mig. Jag får inte heller arbeta, och kan inte få någon hjälp från socialtjänsten.

Många i min situation hamnar på gatan; utan ersättning, mat eller boende. Du kan ha mängder av jobberbjudanden, du får ändå inte jobba.

Det är punkter som skapar ett mellanrum. Unga människor som sökt skydd i Sverige och som hamnar ute, sover i skogen eller på parkbänkarna, är hungriga och kalla. Och även de av oss som slipper sova ute: oron och ovissheten har tagit vår tonårstid ifrån oss. Att leva i limbo bryter ner oss.

Sverige är ett av världens mest utvecklade länder när det gäller mänskliga rättigheter och allas lika värde. Det pratas om att Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen.

Men jag undrar alltid: Vart tog de mänskliga rättigheterna och människors lika värde vägen för oss? Är vi inte lika mycket värda?

Gud sade: “Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (3 Mosebok 3:14)

Patricia, november 2020

Jag kom att tänka på en passage i Bibeln, där Gud får frågan vem hen är, och hen säger: Jag är. Det räcker för Gud. Vi andra, vi kan delas sönder.

Jag borde läsa Glastunneln igen. Jag minns inte hur pojken i boken löste det med identitetskort. Eller om författaren ens brydde sig om den frågan. Kanske var också den biten lättare då.

Valentin Groebner, som är historiker, berättar om en polisregel från 1500-talets tyska rike: Romer på resa måste bära dokument som bevisade deras ursprung och rätt att passera. Samtidigt beordrades polisen att omedelbart beslagta alla romers papper. Ett papper i handen på en rom var per definition att betrakta som en förfalskning.

På den tiden var det bara de oönskade som tvingades bära dokument. Idag måste vi alla ha dem – ID-kort, pass, personbevis. Men det är fortfarande så, att vissa löper större risk att kontrolleras än andra.

I ett land som tror sig om att vara världens ljus i frågor om mänskliga rättigheter är det lätt att lura sig själv att slippa se det andra. Jag har så många gånger mött människor som när de hör om liv som ditt säger: Men så kan det väl inte gå till här, något måste ju blivit fel!

Och ändå är allt, på något vis, enligt reglerna.

Javid, december 2020

Såhär: Att vara tvungen att fly från krig, våld och förföljelse. Att ta sig fram en livsfarlig väg för att hitta en plats på jorden där det går att överleva. Att komma till Sverige och söka asyl. Att äntligen känna sig trygg – om än inte helt, men också det hade med andra omständigheter att göra…

Det var ändå så den gången: så roligt att få börja skolan. Min vilja att komma in i det svenska samhället var så stark. Jag höll mig vaken till midnatt och bara gjorde mina läxor och pluggade extra. Redan efter sex månader i Sverige kunde jag börja i en vanlig niondeklass. Det var ju inte så lätt att få ihop betygen i alla ämnen, men min vilja var så stark och jag klarade det ändå. Jag tänker att visst är det bra med talang, men ofta är det ändå viljan som avgör. Och jag lyckades komma in på ett nationellt program på gymnasiet.

Men sedan blev det allt svårare. Först den långa väntan på asylintervju. Så allt det andra, det som kom sen: avslagen, överklaganden, domstol. Avslagen lade sig i vägen för mina studier. Jag blev otryggare, men gav inte upp. Jag fortsatte i skolan som vanligt, jag kämpade allt jag kunde.

Nu är jag färdig med skolan. Jag har min utbildning. Jag har flera erbjudanden om jobb. Men jag får inte jobba. Jag får inte läsa vidare.

Allt har blivit tvärt emot vad jag drömde. Jag drömde om universitetet, kanske en dag bli professor. Jag ville jobba med internationella relationer, arbeta mot orättvisor i världen.

Men allting står still, framtiden är svart. Jag har svårt att våga gå ut med mina kompisar. Jag är rädd för att polisen ska ta mig, jag är rädd för att skickas tillbaka till det jag flydde från. Detta är den asyl Sverige gett mig fem år efter att jag som fjortonåring sökte skydd: Ovisshet och otrygghet. Jag äts upp av det.

Regeringen tar avstånd från den etnocentriska syn enligt vilken barn närmast regelmässigt anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet. (Referens till proposition 1996/97:25, återkommande i Migrationsverkets avslagsbeslut av ensamkommande barns asylansökningar)

Patricia, januari 2021

Javid, vi såg alla Migrationsverket redovisa siffror på att majoriteten av alla ensamkommande barn fick uppehållstillstånd. Siffrorna såg fina ut, för de lät bli att berätta hur många som skrivits upp i ålder och blivit ”vuxna” lagom till avslaget. Men du, du fick avslag som barn. Hur kunde de ge dig avslag?

Javid, januari 2021

Jag var fjorton år gammal när jag kom till Sverige helt ensam. Jag fick avslag. Men Migrationsverket fick jobba för att kunna ge mig det. De hittade på en familj som inte fanns, de hittade på att jag hade ett ”ordnat mottagande” som samtidigt ingen kunde berätta någonting om. Så kunde de ge mig ett avslag.