Måndag morgon och jag säger ett hastigt hejdå till fostersonen. Han cyklar iväg till äldreboendet. Precis som han gjorde igår, precis som han gjorde i förrgår.
Jag har aldrig själv jobbat inom omsorgen. Men tiden min mor levde och dog på ett särskilt boende – tiden när hon först förlorade svenskan och sedan allt sitt talade språk, sedan förmågan att gå, sedan förmågan att lyfta skeden till munnen – gav mig en fördjupad respekt för dem som jobbar i omsorgen. När jag ser sonen cykla iväg till boendet tänker jag på min mor.
Det känns som om jag är bakfull utan att ens ha festat. Nedanför fönstret mot gatan hänger fanan kvar. En knallröd filt av syntet stulen för flera år sedan under en flygresa, var det med TAM? Jag vet inte varför jag hade mani på att stjäla flygplansfiltar. Souvenirer laddade med statisk elektricitet. Men den duger som fana på Första Maj.
Det är min tredje Första Maj i rad utan demonstration. För två år sedan tillbringade jag våren i Bolsonaroregimens Brasilien, lyckades inte hitta något evenemang i vilket jag kände mig hemma. Förra året var jag tillbaka i Sverige, men pandemin var redan här. Och i år? De som faktiskt demonstrerar är konspirationsteoretiska antivaxxare i ohelig allians med kryptofascister och inte så krypto fascister. Likadant i den skenande pandemins Brasilien, ja än mer så i den skenande pandemins Brasilien. Där fylldes gatorna på Första Maj av presidenttrogna demonstranter svepta i grönt och gult och marscherande under parollen: Eu autorizo presidente. En självutnämnd folkets röst till försvar för den militära intervention Bolsonaro hotar med var gång antingen kongressen, senaten, högsta domstolen eller delstatsregeringarna påminner honom om att hans makt inte är absolut.
Hur militären kommer att ställa sig om konflikten mellan presidenten och konstitutionen blir akut, är det ingen som riktigt vet.
Vänstern, för vilken solidaritet ändå betyder någonting, stannar solidariskt hemma på Första Maj medan fascisterna tar allt mer av våra gator. Jag har aldrig känt mig så ledsen en Första Maj som i år.
Varför, jag som har så svårt för nästan alla andra traditioner? Vad är det med just Första Maj? Kanske bara detta: att det är den enda kollektiva tradition jag mycket tydligt själv har valt, och att den ger mig en känsla av att också jag har en historia som sträcker sig bakåt över generationerna.
När Bolsonaro vann valet i Brasilien delade vänner och bekanta, som ett sätt att samla kraft i förtvivlan, familjehistorier om kamp för demokrati och rättvisa. Spårade motståndstraditioner i sina släktträd. Själv kände jag att trampade i luft. Jag förstår varför de delade sina berättelser, jag hade också gjort det om jag haft sådana att dela. Men nu tyckte jag mig trampa luft. Första Maj ändrar på allt det. Första Maj är dagen då vi minns dem vars axlar vi står på. De som genom sin kamp gav oss rimligare förutsättningar för våra egna liv. De som fortsatte att insistera på att ingenting kan heta rättvist så länge det inte omfattar alla.
Det är de vars arv vi har att förvalta, och de som påminner oss om att har vi fötts till privilegier är klassförräderiet en helig plikt.
Också det nationella förräderiet; en solidaritet som gör halt inför nationsgränser eller frågar efter dokument, det stavas särintresse. Ingenting annat. Och finns det någon endaste liten lisa med de inställda demonstrationerna på Första Maj, är det att i alla fall slippa se Socialdemokratiska partiet gå på gatorna och lajva internationalistisk arbetarrörelse, för att redan dagen därpå vädra sin egen stolthet över att gränserna stängs för den som lider nöd.
Jag försöker hitta en plats att i växande förtvivlan samla kraft. Men det är svårt. Dagen efter Första Maj känner jag mig redan bakfull utan att ha festat. Samma dag går Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ut i ett gemensamt pressmeddelande om migrationspolitiken. För varje lillfinger de borgerliga partierna ger Åkesson, öppnar han gapet ännu lite mer. Det är förutsägbart. Det är patetiskt. Det hade kunnat gå att skratta åt om det inte för vissa betydde skillnaden mellan liv och död.
Hemma cyklar sonen iväg till sitt äldreboende, för att där vara en av alla de som får omsorgen att fortsätta fungera under pandemin. I drygt tre år har jag nu sett honom kämpa och aldrig tillåtas vila. Under våren tog han examen, men han fortsätter kämpa utan att kunna vila. Nu för att han måste lyckas få fast tjänst inom ett halvår från examensdag om han inte ska utvisas åter till kriget. Och dessutom mitt i detta: ha att kämpa mot inte bara den utbredda traditionen av otrygga timanställningar inom omsorgen, utan också mot vad det i Sverige innebär att söka jobb när du bär ett namn som klingar muslimskt.
En politik som sätter människor skyddslösa i arbetsgivarnas knä, det är vad Socialdemokraterna säger sig stolta över. Och i en parodisk politisk diskussion om migrationen står majoriteten av riksdagens partier och tävlar i att framhålla att just sådana som min fosterson måste det ställas högre krav på, de måste integreras bättre, de ska ha mindre bidrag, helst skrämmas bort från landet, överhuvudtaget veta hut för att de haft mage att söka sig mot någonting annat än de snäva gränser de råkade födas inom.
Sonen cyklar iväg till jobbet och jag tänker på min mor. Någonting har gått så på djupet sönder att jag tvivlar på att det någonsin kan lagas igen.