Från Himmel över Göteborg. På Bilden: Othman Othman, Marah Al Safadi, Ebrahim Al Saadi & Hussein Al Saidan. Foto Ulrich Hillebrand.
Kategorier
Han frågar mig: Håller du på att skriva någonting om det här vansinnet?
Jag säger att jag känner mig lätt förlamad.
Han säger att han förstår. Att vi ska komma på nåt. Vi går och ser Himmel över Göteborg på Angereds Teater. Vi är tre skrivande människor. Companheiros. Minuterna innan pjäsen börjar, talar vi om ord, om att vara companheira, companheiro. Om att följa varandra, som ett kamratskap som kan men inte behöver vara också vänskap.
Vi ser Himmel över Göteborg på Angereds Teater och jag tänker på hur många vi är som gör saker, som säger saker, som skriver saker, som iscensätter saker, som försöker berätta berättelser om en verklighet som blir allt kallare. Och ingenting verkar göra skillnad.
Härom dagen när S kom hem. I köket stod radion på. Han sa: Det känns så tungt att arbeta på ett ställe som håller på med migrationsforskning just nu. Det är som om ingenting spelar någon roll. Vad vi gör och säger spelar ändå inte någon roll.
Jag känner mig lätt förlamad.
Presskonferensen orkade jag aldrig se. Mitt facebookflöde svämmade för en kort tid över av diskussioner om huruvida vice statsministerns tårar var äkta kända eller inte. Som om det spelade någon som helst roll.
En bödel som gråter, en annan som står bredvid och biter ihop. "Det smärtar oss att göra detta, men vi måste." Tårarna må vara äkta, ändå är spektaklet helt igenom osmakligt.
Efter teatern går vi till en hotellbar och dricker cava. För att något måste ju ändå firas i denna tid då ingenting finns att fira. Så i brist på annat att skåla för, skålar vi för cavan. Companheiros. Vi bär alla tre historier som handlar om korsandet av gränser. Men mellan oss finns en avgrund i den brutala skillnad som utgörs av rätt dokument, rätt pass och något sådant som ett uppehållstillstånd.
Men vi skålar, i brist på annat, för cavan.