Det var mors dag igår. För snart tio år sedan blev jag själv mor. För fyra år sedan blev jag mor igen, den gången liksom på omvägar. För snart två år sedan dog min egen mor.
Hon glömde mig mot slutet, mor. Och någon egentlig mamma hade hon kanske inte varit på länge. Minnen, och förlusten av minnen, är svåra saker. I essän Det avlägset nära (Daidalos 2014) skriver Rebecka Solnit om sin mor på väg bort i demens:
När mina vänner började få barn och det gick upp för mig vilken heroisk insats som krävs för att hålla ett barn vid liv, den ständiga utmattande omvårdnaden av en människa som inte kan göra något och kräver allt, insåg jag att min mamma hade gjort allt detta för mig innan jag kunde minnas det. Jag blev matad, jag blev tvättad, jag blev påklädd, jag fick lära mig prata och fick tusentals andra saker, om och om igen, varje timma, varje dag i åratal. Hon gav mig allt innan hon inte gav mig något.
Att bli mor i ett samhälle som struktureras kring den lilla enhet som är kärnfamiljen, det är många gånger samtidigt den mest intensiva fysiska gemenskap och den största ensamhet. Jag drömmer om en värld där mödrandet är större än det individuella moderskapet.
Bland det mest drabbande jag läst om mödrande finns i Gloria Anzaldúas Borderlands / La Frontera (Aunt Lute 1987). Att det skrevs av någon som inte själv fött barn och dessutom visste att hon aldrig skulle kunna göra det, är ingen tillfällighet. Mödrandet hos Anzaldúa är fritt från den possessiva besattheten vid ”egna” barn. Det är ett mödrande som sträcker sig långt ner i jorden, likt brännässlor och deras rötter. Det inkluderar det mest mirakulösa, och det mest fruktansvärda. Jag hade inte kunnat skriva Mama Dolly utan Anzaldúa. När min egen blick skyms, är det hennes ord jag försöker minnas.
Det var mors dag igår. America Vera-Zavala skriver:
Till alla mammor som gör sitt bästa när förutsättningarna är så dåliga, till alla mammor i Palestina, i Syrien, i Ukraina, till alla mammor som försöker när det verkar omöjligt, till alla mammor i områden som nu drabbas av klimatförstörelse och där hettan är outhärdlig, maten förstörd, till alla mammor som försöker leva med sår omöjliga att läka, till alla mammor som torterats, våldtagits, fängslats i kampen för en bättre värld och sen efter de överlevt försöker vara även mammor. Till alla barn som fått en mamma dödad för att hon kämpar, till alla barn som fått en mamma dödad för att hon är urfolk och ställer sig med sin kropp för att skydda sitt barn och oss alla från skogen att skövlas, och havet att förstöras, och regnskogen dö. Till alla mammor som gör sitt bästa.
Jag drömmer om en värld där mödrandet hedras genom att alla barn är allas barn. Där barnen är ett gemensamt samhälleligt ansvar. Det handlar inte om att förneka familjeband, det är bara de konservativa fantasiernas halmgubbar som ställer krav på samhällsansvar mot familjeband. Vad jag drömmer om är ett samhälle som oaktat varje barns familjeband, fullt ut tar ansvar för att barnen är allas vår gemensamma framtid. Om en värld där mödrandet kan vara en kollektiv form för samlevnad, istället för att reduceras till en exklusiv relation mellan en kvinna och ”hennes” barn.
Ja, det var mors dag igår. Och i år är morsdagsveckan också den vecka som Sveriges arbetsmarknads- och jämställdhetsminister går ut och förklarar att utlandsfödda kvinnor är ett problem och att deras barn är oönskade. För man ska ju inte skaffa fler barn än man kan försörja.
Så säger en socialdemokratisk minister. Varför ens bli förvånad? Vi har en socialdemokrati som sedan länge förträngt vad solidaritet vill säga, och som lanserar individualistiska och moralistiska svar på ojämlikhetens problem. Att just det här svaret sedan upprepar den nötta ideologiska figuren om problematiska samhällsgrupper som ”skaffar” alldeles för många barn – det må vara arbetarklassen, katolikerna, romerna, muslimerna eller i största allmänhet invandrarna – ja, det ligger väl i tiden. Att så till den grad göra sig till kloner av dem man byggt sin identitet på att bekämpa, är ovärdigt ett parti som härleder sin historia ur arbetarrörelsen. Men det är, när allt kommer omkring, inga direkta nyheter.
Det var mors dag igår. När jag kom hem stod det rosor på köksbordet. Sedan fyra år delar jag en son med en kvinna jag hoppas att jag en dag ska få träffa. Mellan mig och henne ligger gränsregimer som dödar, diplomatiska maktkamper och regeringar för vilka människor som min son och hans mor inte är mer än bondeoffer. Det som tog denna kvinnas son ifrån henne, var också det som gav honom till mig. Det är en grym matematik.
Juridiskt har vi inga band, han och jag. Som ett halmstrå i jakten på ett levbart liv, en plats att kalla sin, kom frågan om adoption upp mellan oss. För nog måste väl ändå relationer mellan mor och barn respekteras? Men jag hade redan förekommit honom, tagit reda på allt och jag visste att det inte skulle göra skillnad för rätten att vistas i Sverige. Det vill säga, om en adoption ens skulle godkännas, vilket var högst osannolikt. Dessutom skulle det innebära att hans andra föräldrar juridiskt fråntogs sitt föräldraskap. Var inte deras förlust stor nog som den var?
När jag skrev Mama Dolly, skrev jag ett kapitel om adoption. Om hur kärnfamiljens ideologi materialiserar sig i ett adoptionsförfarande som tar sig formen av ett ersättande. Ursprungsfamiljen och den nya adoptionsfamiljen tar ut varandra, bägge kan inte samtidigt vara familj. I Mama Dolly framkastade jag tanken, att i en annan värld skulle delandet av ett barn kunna vara någonting som band två familjer samman.
Vad jag inte skrev om, men som jag idag inser så mycket klarare, är att hindren för sådana band är materiella. De allra flesta adoptioner grundar sig på en relation av radikal materiell ojämlikhet. Någon tvingas lämna ifrån sig ett barn – av fattigdom, av socialt stigma eller som resultat av ett brott, en kidnappning. Den familj som tar emot barnet lever i en helt annan materiell verklighet, som också blir barnets. Brytningen mellan den gamla familjen och den nya, en brytning som går rätt igenom barnets kropp, fungerar som ett vadderat rum som garanterar den nya familjen sinnesro. För hur leva med att medan det barn som blivit ”ditt” får alla de förutsättningar du är mäktig att ge det, har hen nära familjemedlemmar – kanske syskon – som lever i begränsande fattigdom?
Det här handlar naturligtvis inte om att fler barn (företrädesvis från syd) borde adopteras till resursstarka familjer (företrädesvis i nord). Vad det handlar om är att inga barn borde behöva adopteras på grund av fattigdom och förtryck. Vad det handlar om är att den ena familjens välstånd i den globala väven hänger samman med det armod som tvingat den andra familjen att lämna bort ett barn. Vad det handlar om är global resursfördelning och exploatering.
Jag drömmer om en värld där alla barn är allas barn, och där ”adoption” därför blir ordet på något som möjligtvis har med enskildas familjeband att göra, men aldrig med materiell ojämlikhet. Jag drömmer om en värld där mors dag varken är en dag att hedra det exkluderande moderskapet eller att mästrande tala om vem som bör få ”skaffa” barn och inte, utan en dag för ett samhällsbygge grundat i mödrande. Jag drömmer om en värld där den son som kriget gav mig aldrig skulle ha behövt lämna sin familj, där han inte behövt lida allt det han led när han väl kommit fram, och där skillnaden mellan hans villkor och villkoren för det barn jag själv fött inte skulle ha varit så skriande. Det är vad jag drömmer om, även om det också hade inneburit att han aldrig hade kommit till mig.
Igår var det mors dag. Med en kvinna jag aldrig träffat, men som jag hoppas en dag få träffa, delar jag ett barn som redan är en vuxen man. För den heroiska insatsen, för det mödrande som höll hennes barn vid liv när världen tycktes vilja annorlunda, kommer jag alltid att vara henne tacksam.
