Det blev vinter igen.
När jag går upp på morgonen yr snön över hustaken. Igår när jag kom till ateljén låg det en nyvaknad getingdrottning på golvet. Jag dödar ogärna djur, men med just getingar saknar jag all sentimentalitet. Skälet är enkelt: en i min närmaste familj har svår allergi. Mellan getingarna och min familj råder därför fiendskap, och jag har tagit på mig rollen som getingdödare. Det är mig de andra ropar på när en geting kommer in i huset.
Kategorier
Men nu låg getingdrottningen där i en solfläck på golvet, ännu stilla och matt. Något ytterligt försvarslöst över henne, och samtidigt ett löfte om den kommande våren. Hon måste ha varit hos oss hela vintern, inkilad i något hörn. Jag kan inte se hur hon annars skulle ha kunnat komma upp till tredje våningen. Är det ljuset som styr deras sömn? Hos oss har det ju varit uppvärmt, någonting annat än temperaturen måste ha styrt hennes långsamma uppvaknande.
Det gjorde måhända skillnad för mig denna gång att hon var en drottning. Var det ett utslag av kvinnlig solidaritet? Av moderlig? Jag minns Simone de Beauvoirs monstruösa skildring av de sociala insekternas drottningar som slavar under nästets reproduktiva krav. Matriarker fast i sina fängelser av reproduktion, ändå välsignat omedvetna om detta. Bara hos de varmblodiga ryggradsdjuren, och allra mest hos däggdjuret människa, framstår artens krav på reproduktion också som en kränkning av honans individualitet. Denna kränkning bär kvinnan med sig in i kulturen som del av sin situation. Medan mannen framstår som oproblematiskt individualiserat subjekt, måste kvinnan alltid kämpa med och mot artens krav.
Vad de Beauvoir inte skriver om är den gadd som vissa sociala insekters honor bär på. Getingarna är sådana. Det är med vad som en gång var ett äggläggningsrör de sticker, det är genom detta rör giftet pumpas ut. Avkomman, äggen, har fått söka sig en annan väg.
Det fanns en tid när jag längtade ett barn jag på goda grunder fruktade jag aldrig skulle kunna få, samtidigt som jag om och om igen läste första kapitlet i de Beauvoirs Det andra könet. Resonemangen var mig välbekanta. Jag växte upp i en naturvetarfamilj. Inte bara det, en paleontologfamilj rent av. Jag minns tidslinjerna över människans utveckling så flitigt förekommande på föräldrarnas arbetsplats; alla var de likadana, alla visande mannens väg från apliknande förfader till människa. Och på sista bilden hade denna man, denne evolutionens subjekt, alltid mystiskt blivit blond. Så tecknades individens historia, från best till man. Och de Beauvoir gjorde det på sitt sätt även hon, om än med udden – gadden? –riktad mot den ideologi som skapar falsk kausalitet mellan biologisk situation och politisk underordning.
Men jag tänker: Vad visste Simone de Beauvoir egentligen om getingar? Vad vet jag om getingar?
Hon, drottningmodern, låg så stilla att jag först blev osäker på om hon levde. Men när jag petade på henne med ett papper rörde hon sig lätt. I det främsta benparet var ena benet halvt. Hade hon tvingats utkämpa en strid innan hon gick in i dvala förra året? Jag använde papperet för att försiktigt knuffa in henne i ett dricksglas. Det var som om den fysiska beröringen satte igång henne. Kroppen krökte sig och vingarna reste sig, också benen började röra på sig. Med henne i glaset och papperet som lock gick jag ut på den soliga innergården och släppte ut henne i en av pallkragarna. Där började hon gräva runt en aning i jorden. Kollegan kom ner för att rasta sin hund, och jag sa: Låt henne inte nosa i pallkragarna. Jag släppte precis ut en getingdrottning där.
Det var igår. Idag är det vinter igen. Kanske grävde drottningen ner sig i pallkragen när hon konfronterades med utomhuskylan. Eller var hon redan förlorad när hon alltför tidigt vaknade i ett rum hon aldrig skulle tillåtas vara kvar i?