Foto: Bhusan Aryal
Jag tänker kring närhet och avstånd, kring vad som händer när kriget letar sig in inte bara i livesändningarna utan också in i själva liven, när det sitter vid köksbordet i vissa hem medan grannarna fortsätter att leva sina liv som om ingenting händer, ingenting någonsin händer och allting är precis som vanligt.
Så gott jag kan, det blir via livefeeds och twitter, via reportage på de språk jag behärskar, följer jag händelserna i Afghanistan. Stad efter stad faller till talibanerna. Medan jag skriver faller huvudstaden i den provins fostersonen föddes i och en gång flydde ifrån. Vi pratar om det, vi pratar om vad som nu händer med flickorna och de ogifta kvinnorna, vi pratar om vad som händer med de stridsdugliga pojkarna och männen, vi pratar om bilderna han visar mig på den lokale milisledarens förödmjukelse, vi pratar med låga röster och knappa ord. Medan jag skriver faller Kabul. Och jag känner än en gång den där tacksamheten över att han inte har familj kvar i landet, att systrarna är någon annanstans, att de även om de tvingas kämpa i en värld som aldrig varit särskilt rimlig för dem, i alla fall inte nu ska behöva leva under talibaner igen. Men tacksamheten lämnar en dålig smak i min egen mun. För min tacksamhet känns som ett hån mot alla dem slumpen inte visat denna nåd, de som nu går sönder av oro över sina egna avlägset nära. Det kunde ju också lika gärna ha varit han, varit vi.
Och medan jag skriver detta pratar Sveriges utrikesminister om ack så intensiva ansträngningar att lokalisera afghanska medarbetare från de svenska insatserna, evakuera lokalanställda afghanska medborgare, talar och talar som om de aldrig tänkt sig annat än att faktiskt ge skydd åt alla som någon gång arbetat för Sverige. Och medan jag skriver detta twittrar Magda Gad, vars reportage om tre tidigare tolkar som förtvivlat och fruktlöst redan länge sökt Sveriges skydd, publicerats bara dagen innan Kabuls fall: Lokalisera tolkarna nu? När landet redan har fallit!
Så senfärdigt allting, så förfärande snabbt allting. En ung konstnär som en gång levde i Sverige men deporterades till Afghanistan för att måla tavlor av granskogar och röda stugor med vita knutar och som nu åter tagit sig någon annanstans där han inte heller vet om han får stanna, han skriver att Afghanistan är det enda land som inte har president och inga fångar i fängelse. Och jag tänker, om det ändå vore den dröm det låter som, om det ändå vore så vackert det låter som, och sonen säger med en blick på telefonen de släpper ut alla fångar och en del av dem ger de vapen till.
Och medan jag skriver detta fortsätter mitt flöde att fyllas av oroliga och förtvivlade rader om de som är kvar eller de som tvingats tillbaka. Referat av ångestladdade rapporter inifrån belägrade eller fallna städer. Av farvälmeddelanden från nära som inte räknar med att överleva. Av desperata rop på hjälp att hitta en flyktväg. Oro för systrarna som är kvar, ska de bli tagna? För bröderna som är kvar, ska de tvingas ut i kriget? För de som deporterades, vilken nåd kommer att visas den som en gång försökte fly men avvisades? Informationsutbyten om möjliga rutter till Iran, Pakistan, Tadjikistan. Vilka vägar är ännu öppna, är ens några vägar ännu öppna? Vilka länder är viseringsfria, går det ens ännu att ta sig dit? Allt är stängt, och på flygplatsen avlossas skott.
Det speciella med dessa uppdateringar är samtidigt någonting helt banalt: De görs, många av dem, av människor med namn som uppfattas som svenska, utseenden som aldrig lett till ifrågasättanden, en tillhörighet till Sverige som aldrig varit villkorad. Kort sagt, människor som växt upp som icke ifrågasatta svenskar i Sverige, och plötsligt sitter kriget vid deras köksbord. Allt medan grannarna lever sina liv som vanligt.
Detta: folkvandringarna 2015 – det så många politiker och debattörer ivrigt försäkrar att vi aldrig aldrig får hamna i igen – lade grunden för nya band av närhet och anknytning. Och det skedde i en omfattning som skapade nya erfarenhetskollektiv. Drygt trettiofem tusen var de minderåriga utan vårdnadshavare som sökte asyl i Sverige 2015. Majoriteten av dem hade sitt ursprung just i Afghanistan. Att gå igenom en asylprocess är att vara i ett väntrum, ett liv i limbo och i hopp om att kanske kanske släppas in. Men ett barn, ett juridiskt barn, dras in i samhället på ett sätt ingen vuxen asylsökande tillåts göra; Istället för Migrationsverkets boende, mer personaltäta hvb-hem eller familjehem. I avsaknad av vårdnadshavare, en god man. Rätt till vård och omsorg. Och så skolan, mer uppmärksam i en ansats att kompensera för avsaknaden av föräldrar. En hel omvårdnadsapparat träder in när det rör sig om ett barn. Och inte sällan, efter såväl avslag som myndighetsdag, ett fortsatt engagemang från det civilsamhälle som varken kan förstå eller acceptera avvisandet av den unga som ensam tog sig hela vägen hit.
Så inkluderas, till skillnad från vuxna asylsökande, dessa i samhället innan de ens vet om de får stanna. Många av dem som del av nya svenska familjer. Och nu sitter kriget också vid dessa familjers köksbord. Finns några vägar öppna? Går det att ta sig till Iran, till Pakistan, kanske till Uzbekistan? När hörde du från din låneson sist? Mitt bonusbarnbarn är ännu försvunnet…
Har kriget ett ansikte? Jag vet inte hur det i så fall skulle se ut. Kanske är det som Guds ansikte, att vi inte kan se rakt på det med mindre än att vi bränner vårt eget. Men när jag i mitt flöde ser meddelandena om detta krig som är så avlägset och ändå så nära, ser jag också någonting mer: den erfarenhetsavgrund, det sår som öppnades av den radikala omsvängning i svensk migrationspolitik som aviserades i november 2015 och officiellt permanentades i juli 2021. Medan vissa ännu ägnar sig åt ett fortsatt uppstötande av vissa ordsammansättningar – ”vuxna män utan asylskäl” – har det för andra redan länge nu handlat om älskade familjemedlemmar, om kamp på liv och död.
Om konkret sökande efter flyktvägar.
Vid köksbordet berättade han för mig en gång att hans pappa var bra på att flyga drake. Att pappans drake varit en av de som djärvt skar av de andras linor. Kan du också flyga? frågade jag den gången. Nej, jag har inte lärt mig, svarade han. Det var först senare jag kom att tänka på att han ju föddes under talibanernas första styre. Och att talibanerna gjorde det förbjudet att flyga drake.
Hur kan livet fortgå som vanligt när det råder fullt krig? Svaret är att det kan det inte. Svaret är att det måste det. Ingenting och allting fortsätter. Allt medan människor väntar på det där textmeddelandet, det där telefonsamtalet, letar flyktvägar i en stängd värld, försöker hindra sig själva från att gå sönder. Allt medan grannarna lever sina liv som om ingenting händer, ingenting någonsin händer och allting är precis som vanligt.