2015 var fantastisk. 2015 var stort. 2015 var vackert.
Kan vi slå fast det en gång för alla? Idag talas nästan enbart om 2015 som vore det närmast ett skällsord. Gång på gång upprepas det att vi aldrig ska tillbaka dit. Afghanistan har fallit till talibanerna, Migrationsverket har stoppat alla utvisningar till det krigshärjade landet och statsminister Stefan Lövfen tar tillfället i akt att försäkra att vi aldrig, verkligen aldrig, ska hamna i 2015 igen. Som om krisen vore vår, snarare än de flyendes.
2015 behöver aldrig förklaras, varningen anses given. Bilden av 2015 som hotande systemkollaps är vad som sex år senare fortsätter att legitimera underminerandet av asylrätten.
Jag tror att många av oss som var del av 2015 – om än bara genom att swisha tio kronor för att bidra med det lilla vi hade – många av oss har varit alltför mörbultade av det som sedan skedde för att riktigt orka bry oss om vikten av att vårda minnet. Flera av oss har dessutom varit fullt upptagna med att mycket konkret plocka upp spillror efter det som gick sönder när politikerna svek hösten 2015. Vi har kämpat för att vara det konkreta skyddsnätet när staten svikit, vi har kämpat för att hålla människor varma, mätta och klädda, för att människor fångade i limbo ska kunna sova om natten, för att de ska kunna orka med dagen. Vi har kämpat för att hålla människor vid liv. Som en vän skriver: det vi gjorde 2015 och som många av oss fortsatte att göra år efter år har lämnat oss i en stundtals förlamande sorg och trötthet på grund av allt motstånd som vi sedan mött.
Så låt oss då påminna om, och jag ser redan många påminna om det: 2015 var inte en kris för Sverige. Som Peo Hansen visat och Stefan Jonsson kommenterar i DN idag, inte ens ekonomiskt var det en kris. 2015 var året då vi för ett ögonblick blev större än oss själva. Det var ett kort ögonblick – en sommar och en höst – när så många människor av alla slag och åldrar, med olika bakgrunder, övertygelser och tro, spontant slöt upp i solidaritet. När människor kärleksfullt kavlade upp ärmarna och sa: det här blir kanske inte lätt, men vi får klara det tillsammans för det är det enda sanna och rätta att göra. 2015 var det år då vi tillsammans visade att en annan värld är möjlig.
Erfarenheten av det delar vi. Vi må vara radikala anarkister, socialdemokrater med samvete eller humanistiskt sinnade liberaler. Vi må vara muslimer, kristna, ateister eller asatroende. Men detta delar vi: erfarenheten av 2015 som ett solidaritetens år.
Därför får vi inte heller låt de som investerat i den ordning som gör skillnad på folk och folk, göra 2015 till namnet på en kris. 2015 kan inte tillåtas vara en varningsskylt om ”systemkollaps”. Det enda som kollapsade på senhösten 2015 var den mänskliga anständigheten. Och det gjordes i det kombinerade sveket mot flyktingarna och mot den solidariska rörelse som delade ut gosedjur, smörgåsar och SIM-kort på tågstationerna. Som förmedlade sovplatser och skramlade till tågbiljetter. Som erbjöd duschar och hotelltvålar. Som ordnade språkcaféer och matlag. Som fortsatte att arbeta i full medvetenhet om att detta är förvisso inte enkelt, men det är det enda sanna och rätta att göra.
Vänner – för det är vänner jag vänder mig till här – jag skulle önska att vi hjälps åt för att vrida denna vår erfarenhet av 2015 ur de falska krisprofeternas retoriska grepp. Kan vi inte tillsammans försöka samla oss kring minnet av det ögonblick då vi visade oss själva och varandra hur stora vi faktiskt kan vara tillsammans? Vi kan skriva om det i de fora vi har, ta fram bilder ur våra personliga arkiv, skapa nya bilder, trycka upp rockmärken och t-shirts, vadhelst vi kan och får lust med. Märka våra minnen av solidaritet och våra krav på förändring med tecknet 2015. Tillsammans se till att 2015, istället för en krisvarning, blir den plats från vilken vi kan ställa krav på mänsklig värdighet. Om något borde statsministern, som drev igenom andrummets politik och sedan aktivt arbetade för dess permanentande, skämmas för att ens ta ordet 2015 i sin mun.