Vi blir aldrig färdiga Conrad. Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det vara må, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred.
Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. Mörkrets hjärta är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse.
Det är också ett uttryck för kraften i denna hemsökelse när Helsingborgs stadsteater nu sätter upp Det löjliga mörkret av den tyske dramatikern Wolfram Lotz. Lotz anger att pjäsen är skriven "efter Francis Ford Conrads Apokalypsens hjärta". En ironisk sammansmältning av Conrads ursprungliga roman och Coppolas berömda filmatisering från 1979. Medan Coppola placerade handlingen i Vietnam, leder Lotz karaktärerna till ett Afghanistan som bär få, om ens några, likheter med något land som burit namnet Afghanistan.
Att idag läsa Mörkrets hjärta ställer därför krav på oss att minnas detta: Berättelsen om Marlows flodfärd handlar inte om Kongo, inte om Afrika. Den handlar om en europeisk fantasi om Afrika, men en fantasi där de egna missgärningarna ständigt hotar att slå tillbaka.
Vid den tid Conrad skrev var Kongo, eller "Kongofristaten", en koloni som stod direkt under den belgiske kung Leopold; ett lukrativt företag marknadsfört som befrielseuppdrag. Utanför Bryssel byggdes ett magnifikt Centralafrikamuseum i vilket besökare välkomnades av allegoriska guldskulpturer över ett Belgien som för ljus och civilisation till Afrika. Vad propagandan täckte över var de grymheter för vilka Kongofristaten var en skådeplats. När bilder av gummiarbetare som fått händerna avhuggna för att de inte uppfyllt kvoten började spridas, chockerades till och med annars entusiastiska imperialister. Kontrasten mellan civiliseringens vackra ord och dess metoder blev för stor.
Conrads roman är del av tidens debatt om våldet i Leopolds Kongo, och ett försök till svar på frågan: Hur kan civiliserade män utföra dessa gärningar?
Det finns i början av boken en berömd passage i vilken berättarjaget Marlow, tillika Conrads alterego, talar om barndomens fascination över kartornas vita fläckar. "Dit ska jag resa när jag blir stor," sade pojken och genomborrade det vita med sitt finger. Så blir han stor, och konstaterar att de vita fläckarna nu fyllts ut med floder, sjöar och namn. Den jungfruliga renheten har försvunnit. Liksom andra tidigare okända platser har även Afrikas inre blivit en, som Marlow säger, "mörkrets hemvist".
Européer hade i århundraden försökt expandera in i Afrikas inre. Men mot slutet av 1800-talet var det två saker som förändrade förutsättningarna radikalt: vapenteknologins industrialisering och nya malariamediciner. Med kinin och kulsprutor erövrade Europa den afrikanska kontinenten.
Likväl, det "okända" i Afrikas inre, det som lockade Marlow så, var en historisk konstruktion. På europeiska 1600-talskartor är hela Afrika utfyllt av floder, sjöar, namn och, inte minst, politiska gränser. Vi måste fråga oss: hur glömde Europa allt det som andrahade berättat för henne om Afrika? Först mot slutet av 1700-talet töms kartorna och det vita breder ut sig som en uppmaning: Här finns okänd mark att utforska, att ta i anspråk.
I Mörkrets hjärta reser Marlow upp för Kongofloden för att finna den "inre stationen" och hämta hem dess stationerade agent, Kurtz. Denne har varit det koloniala bolagets mest lysande stjärna, men har nu, vad det tycks, blivit galen. Det är som om själva Afrika – mörkt, kalustrofobiskt, beskrivet som en "urtidsnatt" – har drivit Kurtz till vansinne.
Men Marlow reser också genom en kolonial värld; de utmärglade slavarbetarnas, de brända byarnas, de avhuggna händernas, de pryglade kropparnas värld. Krasst konstaterar han att erövring inte är någon vacker hantering om den synas alltför noga:
Det enda försonande är idén. En idé bakom alltsammans; inte ett virrigt känslotänkande utan en idé och en osjälvisk tro på denna idé – någonting man kan sätta upp framför sig och böja knä för och bringa offer...
Kurtz pryder sin trädgård med kongolesers avhuggna huvuden. Conrad tecknade honom efter verkliga förebilder. I den värld som sade sig civiliserad ställdes frågan inför varje avslöjande av liknande brutaliteter: Hur kan detta ske? Svaren brukade följa två linjer. Den ena gjorde övergreppen till enskilda avvikelser, inte olikt hur USA hanterade skandalen med bilderna från Abu Ghraib 2003. Men våldet sågs också som en konsekvens av själva mötet med Afrika, med det vilda. Som om det var Afrika som smittade, och därmed var ansvarigt för våldet.
Conrad ger ett annat svar. Man han gör det på omvägar, och aktiverar samma rasistiska stereotyper som legitimerade imperialismen. Därför förblir hans bok viktig. Därför förblir hans bok djupt problematisk.
När Marlow minns sin barndoms kartor, ser han mörkret ta form där platsen införlivas i imperiet. Ljus som bringar mörker. Alldeles i berättelsens början befinner han sig i "den vitmenade griftstaden", ett Bryssel där ljus och död sammanfaller. Vitheten följer honom genom hela hans färd, in i en mjölkvit dimma så bländande att allt annat utplånas. På andra sidan dimman finns fasan, i den Kurtz som formulerar det civilisatoriska uppdragets yttersta princip i orden "utrota varenda jävel."
Marlow återvänder till Bryssel som någon annan. Han har skådat civilisationens ansikte och bränt sitt eget. Men spänningen mellan ljus och mörker ska nå sin kulmen först när han sitter hos den nu döde Kurtz fästmö. Hon vädjar till honom: Vad var hans sista ord? Efter en olidlig tystnad svarar Marlow: Det var ert namn.
Den som läst boken vet att Kurtz sista ord var "the horror", fasan. Är det en vit lögn Marlow uttalar, för att skona en människa i sorg? Eller, är det just här det outsägliga blir uttalbart? Fästmön förkroppsligar tron på det civilisatoriska projektets osjälviska idé. Bredvid den demoniske Kurtz framstår hon som skönheten bredvid odjuret – men bara för att Conrad låtit oss skåda samma monster från två olika vinklar.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad / Sydsvenskan 17 september 2016
