Jag minns en metafor vi brukade använda i miljörörelsen på 1990-talet: Den kokande grodan. Om man hade en groda i en kastrull med rumsvarmt vatten och sedan höjde temperaturen mycket långsamt, grad för grad, skulle vattnet koka utan att grodan ens försökte ta sig ut ur kastrullen. På samma sätt som grodan vänjer sig vid allt högre temperaturer, sade vi, vänjer vi oss vid miljögifter som till slut kan döda oss.
Victor Klemperer liknade på 1930-talet ord vid låga arsenikdoser. Man sväljer dem, och i början märks det inte ens. Men efter ett tag, när de ansamlats, verkar giftet ändå.
En av de gradvisa effekterna av Sverigedemokraternas etablering i rikspolitikens mitt, är att även de mer explicita fascisterna och nazisterna framstår som allt mindre extrema. De är mindre extrema. Inte för att de har förändrats. Vad som har förändrats är det övriga samhället.
I år har den nazistiska veckotidningen Nya Tider inte bara släppts in som utställare på Bokmässan i Göteborg. Den har också getts stjärnstatus i en medial cirkus där frågor om våld, demokratiskt självförsvar och människors fysiska utsatthet reduceras till en urvattnad abstrakt diskussion om "yttrandefrihet".
Det finns inget abstrakt över den nynazistiska rörelsen. Det handlar om våld. Nya Tiders nära band till Nordiska Motståndsrörelsen är väl dokumenterade. Nordiska Motståndsrörelsens inblandning i grova våldsbrott är väl dokumenterad. För var och en av oss som på grund av ursprung, sexuell orientering eller funktionsvariation inte har en plats i den fascistiska visionen av samhällskroppen, utgör de ett existentiellt hot. Men detta angår inte bara minoritetspersoner. De politiska implikationerna av fascismens normalisering angår alla.
Tunga aktörer hade kunnat sätta press på Bokmässan. Men det mesta som hänt från sådant håll är några till intet förpliktigande uttalanden om alla människors lika värde. Förläggareföreningen gick ut stort med att de delar ut gratis tygkassar mot rasism. Så nu kan vi alla självrättfärdigt gå runt och manifestera att vi befinner oss på rätt sida, samtidigt som vi bekräftar att det här handlar om de andra, de icke vita. Hade Förläggareföreningen bara varit ett litet uns djärvare, hade de tryckt upp kassar mot fascism istället. Men då hade de också behövt börja prata politik, och ingenting är mer obehagligt än att behöva prata politik.
På bokmässans första dag sänder SVTs Kulturnyheterna ett inslag som närmast är ett trivselreportage om Nya Tiders monter på Bokmässan. Public service bevakar alltså här en grupp som har som ett av sina mål att tysta pressen. Ändå skildras meningsskiljaktigheterna som vore de en angelägenhet endast för Nya Tider och deras offentliga kritiker. När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg intervjuas berättar hon muntert att hon ska iväg och hälsa på nazisterna. Det är dags att ta debatten säger hon, diskutera sakfrågor. Efter allt detta bråk kan vi dessutom lika gärna säga hej.
Där är vi alltså nu. Bråket har blivit tråkigt. Låt oss heja på varandra istället.
Precis så här går det till. Förr eller senare börjar även de som i likhet med Linderborg hållit den antifascistiska fanan högt, att tröttna. Det är ju så motigt. Förluster radas på förluster. Man ger upp. Tänker, vi kan väl säga hej? Är det inte dags att ta debatten nu?
Så lät det för några år sedan med Sverigedemokraterna. Nu låter det så med nazister.
Dagen efter Linderborgs utspel dedikerade poeten Athena Farrokhzad henne fyra nyskrivna dikter, den första med titeln "Förberedelser":
Det känns tryggt att du redan / på ett tidigt stadium / bekantar dig med bödlarna / När vi sitter där i lägret / kanske handen du skakar / kan smuggla in en liten brödbit
De av oss som på grund av våra kroppar förvisas ur den fascistiska samhällsvisionen, har inte råd att gå fram och skaka hand, ta en kaffe och en debatt om vårt eget existensberättigande. Jag ser mig om bland vänner, kolleger, kamrater med svenskkodade namn och ansikten, med heteronormativa liv och funktionsnormativa kroppar – personer som må vara aldrig så goda demokrater men som i det korta perspektivet har mer att vinna än att förlora på att bara lägga ner bråket. Hur många av dem kommer också att tröttna? Vilka kommer att stå vid min sida om det verkligen gäller? Jag vet att de finns där, de som kommer att stå fast. Men efter utspel som Lindeborgs blir jag allt mer osäker på vilka, och hur många, de är.
Linderborg må vara trött på att bråka. Vi andra fortsätter. Vi har ingen lust att dö i er kastrull.