Kategorier
Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.
I en nyutkommen bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor.
Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland.
Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade.
Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta.
Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd.
Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof.
Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång.
Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina gränser? Hur kan, som Theodor Kallifatides så träffande anmärkte i höstas, flyktingtragedin beskrivas som ett större problem för dem av oss som sitter tryggt på våra medborgarskap, än för dem som genomlever katastrofen? Vad är det för apokalyptisk fantasi om gränskollaps som producerar så många offer, och vilka intressen tjänar denna fantasi?
När Didi-Huberman talar om spektakulära katastrofer, är det kanske just ordet spektakulär vi ska ta fasta på. Filmindustrins produktion av påkostade katastroffantasier på senare år skulle vara värd sin egen utredning. Filmer som Outbreak, Day After Tomorrow, I am Legend från , The Road, 2012, World War Z eller för den delen TV-serier som Walking Dead, vad har de gemensamt? Jo, alla handlar de om katastrofer av globala proportioner, berättade från Västvärlden. I dessa filmer exploderar apokalypsen likt gruvgas mitt ibland oss.
Medan Västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem. De människoätande epidemiska andevarelserna i yanomamiland har inte hittat in i några skräckfilmer. Evakueringarna av hela samhällen i Stilla Havet blir inga klimatkatastroffilmer. Inte heller görs det några blockbusters av ebolaepidemierna i Västafrika, men det finns åtminstone en storfilm om ebolautbrott i Nordamerika. Och de människor som i detta nu går genom eld och is för att fly krig, får sällan stå modell för några filmhjältar.
Så kanske bör Didi-Hubermans påstående preciseras: idag är det den rika världens fantasi om att drabbas av apokalypsen som täcker över den ständigt fortsatta produktionen av offer. Skymtar dessa offer fram i nyhetsrapporteringen, framstår de alltid som besynnerligt oundvikliga.
I ett förord skriver Didi-Hubermans svenske översättare Johan Öberg om detta med att känna gruvgasen som på en gång en akut kunskapsfråga och en estetisk och politisk fråga. Det handlar om ett särskilt slags sensibilitet Didi-Huberman är ute efter. Att kunna se bortom konstruktioner av nödvändighet, att därmed närma sig dödandet och lidandet som katastrofer möjliga att undvika, och för vilka vi aldrig kan slippa undan ansvar.
En stor del Gruvgas ägnas helt åt Pier Paolo Pasolinis film La Rabbia från 1963. Ett dokumentärt och poetiskt montage, sammansatt av Pasolinis egen text och av bilder från ett närmare 90 000 meter långt journalfilmsarkiv. La Rabbia är en film i vilken bilder och texter resonerar, kontrasterar och dissonerar mot varandra i politiskt och poetiskt ursinne. På detta vis försöker Pasolini hitta till det katastroftillstånd som normaltillståndet söker kväva. Och genom Pasolini, söker Didi-Huberman efter ett sätt att höra den katastrof som förvägrats röst.
I sin rasande anklagelseakt talar Pasolini med en profets röst. Också Davi Kopenawas The Falling Sky är en profetisk text. Kopenawa talar utifrån en övertygelse, som är allt annat än ogrundad, om att det samhälle de vita byggt sätter själva förutsättningarna för mänskligt liv på spel. Och till skillnad från Pasolini, talar Kopenawa från detta samhälles utsida, direkt från avgrundens rand.
Därför talar han både om oss, och till oss, när han säger: "Det är sant att om de vita fortsätter på den inslagna vägen, kommer vi alla att gå under. Detta har redan skett med många av skogens folk i detta land Brasilien. Men denna gång tror jag att inte ens de vita kommer att överleva."