Kategorier
Det var dig det handlade om hela tiden.
Jag skrev min avhandling i idéhistoria om en brittisk antropolog, James George Frazer. Han var en av de sista stora länstolsantropologerna, en herre som aldrig reste själv men som byggde stora antropologiska system av andras berättelser: rapporter från missionärer, militärer, handelsmän, erövrare.
Han beskrevs som försynt. Blygsam. Mild. Under avhandlingsarbetet kom jag honom allt närmare, en alltigenom sympatisk herre. Jag blev med tiden besatt av att bevisa att han var ond.
De tenderade att identifiera sig med honom, de historiker och litteraturvetare som skrivit om Frazer tidigare. Han var ju så lik dem. Försynt. Blygsam. Mild. Sympatisk. Djupt rotad i den västerländska lärdomstraditionen. I Cambridge.
Hela mitt arbete blev en strävan att visa det dessa sympatiska brittiska akademiker inte talade om. Visa själva kärnan i Frazers teoribygge, i hans verksamhet. Tala om det som höll väggarna i hans akademiska kammare på plats. Tala om våldet.
Jag hade ändlösa diskussioner med min handledare. Jag tror aldrig han riktigt förstod varför det var så viktigt för mig. Hur skulle han, när jag knappt förstod det själv? Jag visste bara att det handlade om detta: om ansträngningen att vrida blicken bort från det våld som utgjorde såväl de teoretiska som de praktiska förutsättningarna för den egna verksamheten. Att aktivt vrida blicken bort från den andres lidande.
Och hela tiden var det egentligen dig det handlade om.
Den öppna ondskan är i alla fall ärlig. Men Frazers ondska – den ondska som manifesterar sig som god, helt igenom sympatisk, ibland rent av medkännande – den är mångdubbelt värre. Det vet du, visst vet du det, att den är mångdubbelt värre? Även om du inte vet att du vet så vet du.
Det finns redskap, små onda redskap som hjälper en att vrida blicken bort. För Frazers del handlade det om utdöendet. Så många människor som var dömda att dö ut. Försvinna. Förintas. Fångade i det förflutna som de var, saknade de kapacitet att leva i nuet. Beklagligt, javisst. Likväl oundvikligt. Antropologins uppgift var att dokumentera dem innan de slutgiltigt försvann.
Ständigt talade Frazer om detta utdöende. Inom ett kvartssekel, sade han 1907, kommer vilden att vara lika utrotad som dronten. Vad han aldrig talade om var hur denna död kom till stånd. Han skrev inte om skallgångarna på tasmanier. Han skrev inte om skottpengarna på eldsländare. Han skrev inte om det pris på döda kroppar som genererades av museernas hunger efter "primitiva" mänskliga kvarlevor.
Han pratade aldrig om lidandet.
En del har sagt att han inte visste. Inte förstod. Allt mitt arbete kom att gå ut på att visa att han måste ha vetat. Oavsett om han visste eller ej att han visste, visste han. Och ingen har rätt att slippa ifrån ansvar för att aktivt ha vridit sin blick bort från den andres lidande.
Orden är små onda redskap. Idag talas det om andrum. Om värdigt mottagande. Om asylpaus.
För vem förtjänar inte en paus? Vem förtjänar inte att kunna andas?
Because you're worth it. Och under tiden går människor sönder. Emotionellt. Fysiskt. Bokstavligt.
Vintern är kall. Jag kan inte längre prata politik utan att hatet bubblar över och binder min tunga. Jag blir utan ord för att slippa tala hat. Den öppna ondska som står i sin egen bruna dynga, den synes mig så mycket ärligare än den regering som skyltat med sin egen smärta över att vara bödel, för att sedan fortsätta livet som vanligt.
Jag sa till S: det enda jag önskar Stefan Löfven är blödande magsår. S försökte förstå. All min kritik höll han med om, men han försökte förstå mitt hat. Jag sa: Inget är så ont som när bödeln tror sig vara god, när bödeln skyltar med sin egen smärta över att tvingas vara bödel.
Nej, ingenting är värre än den bödel som säger: "det gör mig ont, men jag måste". Och som i nästa stund vrider sitt ansikte bort från den andres lidande och fortsätter livet som vanligt.
Att detta hela tiden handlade om dig, och att jag inte kom på det förrän nu.
Du var min första rektor. Jag tvivlar på att du minns mig. Jag vet ju inte ens om du lever. Men om du ännu lever, minns du nog Bergaskolan i Uppsala. Den plats där vi lärde oss att vara vilddjur.
En vinter, glittrande kall. Det fanns en pojke, jag minns honom gå sönder. Jag minns vargarna yla. Jag minns hur han lade sig på vägen utanför skolan och skrek att han ville dö.
Vi var tre skräckslagna flickor. Två av oss vaktade vägen för bilar. Den tredje sprang in efter en lärare som kunde bära pojken från vägen. Han slutade aldrig skrika. Han slutade aldrig göra motstånd.
Han var nio år gammal och han bara skrek att han ville dö.
Kommer du ihåg att min mor berättade det för dig på ett möte med Hem&Skola? Hon hade frågat dig om skolans insatser för mobbing. Det fanns inga sådana problem hade du sagt. Men min dotter, sa min mor, min dotter har berättat för mig, det finns barn som säger att de vill dö.
Barn har så livlig fantasi, hade du sagt.
Alla har sina redskap.
Var det lättare att avfärda min mor för att hon talade bruten svenska? För att hennes namn, ansikte, ögon antydde att hon inte riktigt kunde förväntas förstå denna värld där eleverna var barn till läkare och advokater och forskare och hade Lacostetröjor och seglarskor och spelade golf på somrarna och åkte slalom på vintrarna? Eller också avfärdade du på samma sätt vemhelst som ifrågasatte skolans fasad.
Mobbing? Inte här. Inte på din skola.
Jag hade ofta ont i magen när jag gick till skolan. Det fanns de som hade mycket mer ont i magen än jag. Det fanns barn som låg på vägen och skrek att de ville dö.
Vad du lärde oss?
Du lärde oss att går det riktigt illa, då står man ensam.
Du lärde oss misstro. Hela den skolan lärde oss misstro.
Bergaskolan var vårt eget helvete och i det gick du som överhuvud och när nio år gamla barn skrek vände du bort ditt ansikte och sa: Barn har livlig fantasi.
Att jag inte såg att det var dig det handlade om hela tiden. Att hela mitt begrepp om ondska kommer från dig, du som var min första rektor på Bergaskolan i Uppsala där eleverna var barn till läkare och advokater och forskare och hade Lacostetröjor och seglarskor och spelade golf på somrarna och åkte slalom på vintrarna.
Jag har inte glömt någonting. Ja har inte glömt den gången när jag trotsade utomhustvånget och drog mig in i skolans trapphall, sökte en ödslighet som kunde göra ensamheten uthärdlig. Uppkrupen i ett fönster tittade jag ner på skolgårdsvargarna. Då kom du, du hade några besökare med dig, du gick fram till mig och pratade med mig och sa min mors namn och visst var jag hennes dotter sa du och du sa att du visste vem min mamma var och du sa att du kan inte sitta här förstår du det är farligt om du sitter här för om du lutar dig mot fönstret kan det gå sönder och då ramlar du ut
Jag minns hur jag gled ner från fönstret. Hur jag väntade på att du skulle köra ut mig, men det gjorde du inte. Du och dina besökare gick bara in i den motsatta korridoren och jag såg era ryggar avlägsna sig. Jag hivade mig upp i fönstret och kröp ihop i nischen igen med pannan mot glaset och jag tänkte: du bryr dig ju ändå bara om ditt jävla fönster.