Fredagen den 15 juli 1099, efter flera veckors belägring, intog korsfarare Jerusalem. Det hade gått över tre år sedan påve Urban II satt igång det första korståget med en flammande predikan vid kyrkomötet i Clermont. Den som deltog lovades syndernas förlåtelse, den som dog skulle bli martyr.
I Jerusalem följde en massaker. Två dagar pågick dödandet. På söndagsmorgonen samlades erövrarna till mässa i Gravkyrkan och tackade Gud.
Den danske historikern Kurt Villads Jensen berättar om händelsen i boken ”Korstågen: Européer i heligt krig under 500 år”. I ett förord till den svenska upplagan påpekar Dick Harrison att korstågen inte var något ett marginellt fenomen. Snarare, skriver han, var de ”en av de pelare på vilka det moderna samhället byggdes”. För att förstå hur Europa och en västerländsk självuppfattning tar form måste vi förstå korstågen.
Villads Jensens bok går noggrant igenom påvar, stormän, fästningar och slagfält. Det är en fascinerande och i många stycken fasansfull historia om den dynamiska relationen mellan religiös övertygelse och politiska intressen. Den samtida krönikören Raymond d’Aguilers skildring från Jerusalem rymmer direkt eko från Uppenbarelseboken, där vi kan läsa:
Och ängeln sänkte sin skära ner över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.
För korsfararna var blodbadet i Jerusalem en historiens uppfyllelse, och de själva Guds redskap. Harrison skissar i förordet upp det historiska sammanhang i vilken kristendomen gick från den marginaliserade sekt i Romarriket den en gång varit, till att bli herrarnas och krigens bekännelse. Med Västroms sönderfall på 400-talet urholkades skatteväsendet och de reguljära arméerna krympte. Försvaret av städer, mark och affärsrörelser blev var mans angelägenhet, vilket militariserade samhället. Förtrogenhet med vapen och rustning blev allmängods, och med tilltagande otrygghet värderades samtidigt det militära allt högre. Också kyrkan anpassade sig till denna kultur, och övergav successivt en tidigare aversion mot militärt våld. På 1090-talet kulminerade kristendomens militarisering med påvens direkta uppmaning att med svärd återta det heliga landet.
Om det heliga kriget, som Harrison säger, är en av de pelare på vilka det moderna samhället byggts, vart tog det då vägen sen? Villads Jensen drar historien fram till sekelskiftet 1500, till det muslimska Granadas fall och koloniseringen av Amerika. När västkyrkan splittrades i reformationen, miste korstågen sin funktion som samlande kristen rörelse. Men idén om ett heligt militärt uppdrag levde vidare i koloniala expansioner; framför allt spanjorer och portugiser såg det som ett direkt utvidgande av det kristna riket. Under 1800-talet omformulerades detta till ett europeiskt ansvar att sprida civilisationens ljus till alla världens hörn. Med svärd eller kulspruta om så krävdes.
Varför denna märkliga idé, om att Europa måste omskapa världen efter egen avbild? Ett av de mer spännande stickspåren i Villads Jensens bok rör européernas möte med det expanderande mongolimperiet på 1200-talet. Europeiska missionärer bland mongolerna berättar förundrade om trosmångfalden i riket. Här levde kristna, muslimer och buddister av alla typer sida vid sida. För en fransk resenär förklarade storkhanen Möngke att ”precis som det finns flera fingrar på handen, så finns det flera vägar till Gud”.
För mongolerna innebar aspirationerna på världsherravälde inte att världen måste likriktas i tro och kultur. I kontrast härtill förföljde de kristna idogt kättare och tvångskonverterade besegrade muslimer och hedningar.
Villads Jensen berör bara som hastigast teologin, och då just krigets teologi. Men kanske bör vi se också åt andra håll. Det första korståget 1099 såg i Jerusalem världens centrum. Medeltida europeiska kartor placerar Jerusalem i mitten. Inte sällan ligger Kristus utsträckt över kartan, den heliga staden som hans navel. Jerusalem var mer än ett geografiskt centrum. Framför allt var det platsen där en ny, universell, historia tagit sin början.
Om vi ska förstå den kristna oförmågan att tolerera skillnad, om vi ska förstå hur korstågen blir en av det moderna samhällets pelare, måste vi förstå den historia som tar sin början i Jerusalem med Jesu död och återuppståndelse.
Det är vad den tysk-costaricanske ekonomen och teologen Franz Hinkelammert gör, när han undersöker skuldens roll i den kristna försoningsläran, i synnerhet hos Anselm av Canterbury som var verksam under samma tid som påve Urban kallade till det första korståget. Anselms fråga handlar om varför Gud blev människa. Svaret han ger är juridiskt. Genom arvsynden bär människan på en skuld gentemot Gud, och lagen kräver att den betalas av en människa. Men ingen människa kan betala denna ofantliga skuld. Bara genom att Gud låter sig själv födas som människa löses dilemmat. Som människa offrar sig Jesus och betalar med sitt oändligt värdefulla gudomliga blod.
För de tidiga kristna var efterskänkandet av skulder en förutsättning för nåd. Det uttrycks direkt i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Men hos Anselm är Gud inte längre den som förlåter, snarare personifierar Gud den rigida lagen som sådan. Gud driver in skulderna. Hinkelammert går så långt att han säger att Gud därmed hamnar på bestens plats.
Med Kristi död inleds alltså en ny frälsningshistoria som omfattar alla människor. Kristus offrar sig för hela världens frälsning. Men det innebär också att vemhelst som säger nej till denna frälsning hänger kvar vid sin skuld och hotar själva meningen med Kristi död. De rättrognas uppgift blir att garantera att Kristus inte offrade sig förgäves. Med svärd om så krävs.
Denna teologi blev enligt Hinkelammert en mäktig ideologisk legitimering för militär expansion. Inte bara de medeltida korstågen, utan också såväl imperialismens påbud att civilisera vilden, som George Bush den yngres försäkran om att invasionen av Irak skedde på Guds uppdrag, kan ses som varianter på samma tema.
Den Kristus som sa att den minste skall bli den störste, tappades han då bort helt? Nej, ibland glimtar han faktiskt till, även i korstågens brutala historia. År 1212 samlades fattiga europeiska barn och ungdomar i tusental för att vandra mot det heliga landet. Även de ville återta Jerusalem. Men istället för svärd, skulle det ske med bön och bot. I månader vandrade de, bad och sjöng.
Barnkorstågen är omstridda fenomen i historien. Villads Jensen ser dem som uttryck för fattigas och barns ambivalenta position i det medeltida samhället. Samtidigt som de var underkastade krav på absolut lydnad, besatt de en Kristuslikhet av ett slag herremännen aldrig kunde göra anspråk på. Till Palestina kom barnen aldrig, men hela den västkyrkliga traditionens dubbelhet tycks rymmas i dessa sjungande korståg underifrån.
Den brasilianske ärkebiskopen Dom Hélder Câmara identifierade en gång den fattiges röst, i synnerhet den fattiges protest, med Guds röst. Historiskt har kyrkan en tung delaktighet i tystandet av denna röst. Men som Nils Ferlin en gång skrev: Det var bara tokar och dårar / som lyssnade på dig först. / Det var slavar och skökor och ogärningsmän / men då var ditt rike som störst.
