Vi blir aldrig färdiga Conrad. Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det vara må, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred. Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. Mörkrets hjärta är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse.

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat. I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang.

När OS-facklan 20 juni nådde delstaten Amazonas huvudstad Manaus, hölls en ceremoni på militärskolan för djungelstrid, Centro de Instrução de Guerra na Selva. Fackelbäraren Igor Simoes Andrade flankerades av kamouflageklädda soldater, varav en höll en jaguar i en kraftig kätting. Bara timmar senare var jaguaren död, ihjälskjuten av en soldatkula. Historien om jaguaren Juma, som hon kallades, kan tjäna ofrivillig illustration av Brasiliens ambivalenta relation till Amazonas.

Sedan 1993 har det Amsterdambaserade nätverket UNITED fört en dödslista för fästning Europa, en sammanställning av uppgifter om människor som dött till följd av europeisk flyktingpolitik; på väg till Europa, under väntan i Europa eller under deportationer från Europa. Dödsorsaken anges i en särskild kolumn: ”saknad, förmodligen drunknad på väg till Sardinien med båt”, ”slagen till döds med påkar av smugglare i Sinaiöknen”, ”hjärtattack, asylsökande i Nicosia, var vid svag hälsa när bidragen drogs in”, ”självmord, hängde sig från vattenkokarsladd i Langenhagenfängelset, i väntan på deportation”.

Jag skulle vilja prata om det här. Jag skulle vilja prata om det allvarligt. Jag skulle vilja prata om det utan förkastanden, utan fördömanden. Jag skulle vilja prata om det med respekt inför det faktum att vi alla har olika erfarenheter, att vi alla bär våra märken på olika sätt, och att dessa märken bränner olika djupa sår i vår hud. Och att vi lever i en tid som gör ont.