”Bara det mötet är lite av ett integrationsprojekt.”
Bland ord som slängs runt i det offentliga samtalet just nu är ”integration” ett av de allra mest ideologiska. Det vill säga, ideologiska i den meningen Marx gav det: ett särintresse förklätt till allmänintresse. Alla vill ”integration”. Alla är överens om att ”integration” är viktigt. Alla vet att ”integrationen” misslyckats och att detta behöver åtgärdas. Och slutligen, alla vet vilka det är som behöver ”integreras”.
Men hur avgörs grad av ”integration”? I hur många grannar du har som heter Lindroth och Johansson (och som med inte så liten sannolikhet blir nervösa när du, om du har ”fel” namn eller utseende, flyttar in i deras kvarter)? I hur många kompisar du har som omgivningen uppfattar som ”svenska”? Handlar det om hur du klär dig och för dig på gatan? Eller avgörs det av din eventuella anställningsgrad och av vad du får i lönekuvertet?
Ekot idag rapporterar om ett ”integrationsprojekt” där barn från Adolf Fredriks musikklasser sjunger tillsammans med barn från Stockholms förorter. Projektet beskrivs som ett försök att ta fram en metod för ”integration” som ska kunna användas i hela landet. I citatet från en initiativtagare ovan blir själva mötet mellan barn från en attraktiv innerstadsskola och barn från en alls inte lika attraktiv förortsskola till ”integration”. Vad som saknas i hur projektet presenteras är varje ansats att adressera den reella skillnad i livsvillkor som präglar barnen på de respektive skolorna. Detta samtidigt som Ekot också rapporterar om att allt fler barnfamiljer har svårt att täcka kostnaderna för det mest grundläggande, såsom näringsrik mat.
Marx såg alltså ideologi som ett särintresse förklätt till allmänintresse. En uppsättning föreställningar och idéer som får orättvisor och dominansförhållanden att framstå som naturliga snarare än politiskt påverkbara. Exakt den funktionen spelar ”integration” i det offentliga samtalet i Sverige idag.
Inget ont om möten; många av barnen i sångprojektet kan säkert känna mycket glädje i det. Kanske kan det också få barn som annars inte vetat om möjligheten att söka sig till musikklass. Det är i så fall lovvärt. Men det går inte att bortse från att vi lever i ett klimat där ”integration” ständigt används som argument för en allt repressivare politik riktad mot de allra mest utsatta – det räcker att läsa Tidöavtalet för att få talrika exempel. Samtidigt reduceras den ”integration” alla säger sig sträva efter till en fråga om att ”mötas”, ”överbrygga skillnader”, ”lära känna varandra” – avskalat alla materiella dimensioner. Det är beklämmande men helt följdriktigt att ett projekt som bygger på sådana banala möten, kan lanseras som generell modell för ”integration” att spridas över landet. För att citera Slavoj Zizek i boken Först som tragedi, sedan som fars (Tankekraft 2010): “Det är ideologi, dumbom!”