Din berättelse är vag och detaljfattig och ger inte intryck av att vara självupplevd.
Ovanstående är en vanligt återkommande formulering i beslutsmotiveringar till avslag på asylansökan. Låt mig berätta något om vad som kan gömma sig i en sådan formulering. Låt mig göra det utifrån ett av alla de fall jag stött på när jag studerat ensamkommande barns asylprocesser.
En pojke i nedre tonåren anländer till Sverige. Pojken har rymt från en situation där han systematiskt utsatts för grova sexuella övergrepp. Han har på lite olika vägar lyckats ta sig till Europa och till slut hamnat i Sverige. Här söker han asyl.
Pojken är svårt traumatiserad och mår mycket dåligt. Han får relativt tidigt i processen kontakt med vården, och behandlas av både läkare och psykolog med expertis på trauma. Av deras intyg går att utläsa några olika saker. En är att pojken tidigt diagnosticeras med posttraumatiskt stressyndrom. Behandlande läkare och psykolog uppfattar hans berättelse om vad han varit med om i ursprungslandet som trovärdig, och hans symptom och beteende stämmer överens med vad som kan förväntas från en ung person med trauman av detta slag. Intygen talar också om att pojken plågas av ovisshet om vad som hänt med hans familj. Han lyckas inte etablera någon kontakt med familjen och vet inte om den är i livet.
Detta från läkarintygen. Inför intervjun med Migrationsverket ber pojkens ombud om att han om möjligt ska få en kvinnlig handläggare. Pojkens erfarenheter i ursprungslandet gör att han har mycket svårt att lita på män, skriver ombudet. Frågan är viktigt, för vid intervjun ska den sökande lägga fram sina skäl för asyl, och detta är ofta den tyngsta bevisningen i ett asylärende. Att sökande känner sig fri att berätta är därför mycket betydelsefullt.
Pojken får en kvinnlig handläggare. Tolken däremot, är en man.
Vid ett enda tillfälle, under ett tre timmar långt samtal, ska nu denne tonårspojke för en handläggare han träffar för första gången och med hjälp av en manlig tolk han inte vet någonting om, öppenhjärtigt och i detalj berätta om sexuella övergrepp och tortyr. Handläggaren ställer få följdfrågor till pojkens berättelse om dessa saker. Desto fler frågor ställer hon dock om hur pojken egentligen kan veta att hans mor verkligen kände till hans riktiga ålder.
Det kan låta absurt, men just sådan är intervjutranskriptionen.
Handläggaren som intervjuar pojken är inte den som sedan tar beslut. I det här fallet – och utifrån andra fall jag tittar på tycks detta inte helt ovanligt – är intervjuande handläggare inte ens den som föredrar ärendet för beslutsfattande. Tre personer är inblandade i produktionen av pojkens beslutsdokument: en handläggare som intervjuar pojken, en annan handläggare som inte har träffat pojken men som föredrar ärendet, och en beslutsfattare som inför beslutet inte ens talar med någon som faktiskt har träffat pojken.
Låt mig påminna: behandlande läkare och psykolog, experter på området, uppfattar pojkens trauman som trovärdiga och verkliga. Deras intyg bifogas asylansökan. I Migrationsverkets beslutsdokument avfärdas dock hela historien om övergreppen pojken utsatts för med orden:
Din berättelse är vag och detaljfattig och ger inte intryck av att vara självupplevd.
Detta av en beslutsfattare utan egen expertis på området.
Det var inte detta ensamt som gjorde pojken utvisningsbar. Han var minderårig och det behövdes därmed att någon kunde ta emot honom i ursprungslandet. Men eftersom hans trovärdighet generellt ifrågasattes, så tillmättes inte heller hans berättelse om att han inte kunnat kontakta sina anhöriga – även detta, låt oss minnas, styrkt i intyg från behandlande läkare och psykolog – någon vikt. Pojken fick avslag. Och domstolarna följde i alla instanser Migrationsverkets linje. Att han de facto som minderårig inte kunde utvisas – för varken han själv eller någon annan lyckades trots försök någonsin lokalisera familjen – upphörde med tiden att vara ett problem. Efter några år i ångestfylld osäkerhet i Sverige blev pojken arton, formellt vuxen och därmed utvisningsbar.
Detta är inte ett olycksfall i arbetet, ingen unik historia. Den här pojken är bara ett exempel bland många möjliga. Det sägs ofta att ett nej ska vara ett nej. Det har sagts av företrädare från föregående regering och det betonas än starkare av sittande regering. I ett fungerande system hade det kunnat vara ett argument. Där är vi inte. Det finns många ställen att börja på. Ett är att kräva att professionernas expertis faktiskt ska respekteras och beaktas. I detta fall är det behandlande läkare och psykolog vars kompetens förklaras fullständigt irrelevant i Migrationsverkets utvisningsbeslut av ett svårt traumatiserat barn som beslutsfattaren själv aldrig ens har behövt se i ögonen.