En människa jag älskar brukar, när tröttheten och vanmakten tycks mig övermäktig, läsa Italo Calvino för mig. Det är de allra sista orden i De osynliga städerna han läser:
De levandes inferno är inte något som en gång ska komma. Om det finns ett sådant, är det detta som finns här, det inferno som vi lever i alla dagar och som vi skapar genom att leva tillsammans. Två sätt finns det att undkomma det lidande det ger. Det första sättet kan många utan svårighet lyckas med: att acceptera infernot och bli en del av det, till den grad att man inte längre ser det. Det andra sättet är riskfyllt och fordrar ständig uppmärksamhet och övning: att försöka lära sig känna igen vem och vad som mitt i infernot inte är inferno. och hjälpa det att överleva och ge det utrymme.
Det är sent i november 2022. Vi har efter valet i september ett styre som bygger sitt regerande på en överenskommelse som deklarerar avsikten att ”ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandens rättigheter” (Tidöavtalet s. 34, min kursiv). Vi har alltså ett politiskt styre vars uttalade målsättning är att göra skyddssökande människor rättslösa. I varje fall ”så långt det är rättsligt möjligt”. Och vi vet ju alla: rätten är en mänsklig artefakt, dess räckvidd och möjligheter kan alltid förändras med mänskliga beslut.
Att ta ifrån människor deras rättigheter är en förberedelse för våld. Calvino var väl förtrogen med vad tilltagande rättslöshet gjorde med ett samhälle. Han växte upp i Mussolinis Italien, anslöt sig till motståndsrörelsen under kriget. Jag fastnar igen och igen vid samma par rader i stycket.
Det första sättet kan många utan svårighet lyckas med: att acceptera infernot och bli en del av det, till den grad att man inte längre ser det. Det andra sättet är riskfyllt och fordrar ständig uppmärksamhet och övning.
Samtiden gör mig så förfärligt trött. Ibland tänker jag att det enda jag vill, att det enda jag någonsin verkligen velat, är att få vila. Men jag tänker också: vi behöver Calvino att påminna oss om att i den fullständiga identifikation med Inferno som idag dominerar våra politiska institutioner, ligger det på oss att med raka ryggar fortsätta söka och identifiera vem och vad i Inferno som inte är Inferno. För det är när vi identifierar varandra, när vi hjälper varandra att överleva, när vi skapar utrymmen där vi kan leva oavsett vi kallas legala eller illegala, det är också då som vi skapar rum där vi kan finna en smula vila i varandras armar. Ninguém solta a mão de ninguém.