Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Djuret är litet och grått. Jag sydde det av en tygtrasa, satte dit skjortknappar till ögon, en röd och en svart, de som råkade finnas hemma. Jag har aldrig varit särskilt bra på att sy.
Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. När jag var liten, innan jag ens kunde skriva ordentligt, skrev jag samma bok om och om igen. Historien handlade om en kanin på en fridfull äng. Plötsligt kom vargen. Men innan vargen hunnit äta upp kaninen kom en pojkprins med krona på huvudet och jagade bort vargen. Tillsammans gick prinsen och kaninen sedan hem och levde lyckliga i alla sina dagar. Jag mångfaldigade berättelsen i häfte efter häfte illustrerade med barnklumpiga tuschteckningar. För vem gjorde jag alla dessa kopior? Jag visste bara att historien måste berättas.
Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Ett tag trodde jag att om bara mina texter nådde världen skulle de också kunna förändra den. Vilken liberal fåfänga ändå. Valeria Luiselli säger att det som får en att berätta en historia inte är inspiration, men en blandning av ilska och klarhet. Jag tänker: kanske har hon inte kommit till sorgen än. Kanske har hon inte kommit till skrivandet som ett sorgearbete. Ännu är hon arg. Eller också: det är jag som gömmer mig bakom sorgen för att jag egentligen blivit för lat för att försöka förändra.
Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Djuret sydde jag för jag tänkte att om jag bara lägger ner ångesten i en tillräckligt liten kropp kanske jag kan ta hand om den lite lättare. Att jag egentligen inte kan sy var en fördel, djuret skulle vara anskrämligt. Jag tänkte mig det med påsydd raggig päls, men kom inte längre än till att stoppa det och sy fast ögonen. Öppningen jag stoppade det genom har jag inte ens orkat sy igen, då och då trillar lite bomull ut från djurets bak. Men det är väl som sig bör. När allt kommer omkring har ångest en benägenhet att läcka.
Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. När jag var liten skrev jag samma berättelse om och om igen. Den handlade om en kanin, en varg och en prins. En vän sa till mig en gång: Men det är ju den berättelse du fortsatt att skriva hela livet. Dina karaktärer ser bara lite annorlunda ut idag.
Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Drömmarna är som Jonas Gardell beskrev dem, liknar nakna kycklingungar i handflatan. Men de har legat så länge nu att jag tror de börjat torka en smula. Kanske är de lite som den svanslösa mumifierade katten som av någon anledning hamnade hos min mor på paleontologiska institutionens museum i Uppsala. Någon gång var min klass där på studiebesök, min mor visade den för mina klasskompisar och de stirrade på den torkade katten med skräckblandad förtjusning. Ja, sådana är de mina kycklingungar. Kanske att det rycker lite i dem ibland. Kanske att ångestdjuret är vackrare att se på.