Foto: Steve Hopson
Hade vi den gången kunnat föreställa oss att krigarpresidenten George W. Bush, knappa tjugo år efter att han deklarerade det eviga kriget, i ett nytt världsläge skulle framstå som demokratiskt sinnad och resonabel? I en kommentar till stormningen av Kapitolium i Washington, uttrycker Bush sin förfäran: Detta är hur valresultat ifrågasätts i en bananrepublik – inte vår demokratiska republik, säger han. Och inte är han särskilt originell i sin kritik. Ända sedan Trump tillträdde, har ordet bananrepublik dykt upp titt som tätt för att beskriva det urspårade i det nya USA som nu träder fram.
Så låt oss dra oss till minnes vad ordet faktiskt betyder. Bananrepublik är ett US-amerikanskt skällsord, myntat för drygt hundra år sedan, för att beteckna politiskt dysfunktionella länder vars hela ekonomi bygger på en enskild exportvara. Modellen var de länder i Centralamerika som med järnhand kontrollerades av just US-amerikanska bananbolag, med United Fruits Company som den största spelaren. Bolagen lade under sig stora arealer mark, dikterade med stöd från USA ländernas handelspolitik och intervenerade mot regeringar med reformagenda. Mest beryktad är kuppen mot president Jacobo Árbenz i Guatemala 1954, en kupp som genomfördes med aktiv medverkan av US-amerikanska trupper. United Fruits, vars intressen hotades av Árbenz planer på jordreform och arbetsrättslagstiftnings, hade bedrivit ett intensivt lobbyarbete för en militär intervention som skulle hindra ”kommunismens” etablering i Guatemala. De centralamerikanska ”bananrepublikernas” politiska dysfunktionalitet var – och är – direkt kopplade till US-amerikansk handels- och krigspolitik.
United Fruits finns idag i våra fruktdiskar under namnet Chiquita Banana. Och om någon trodde att bolagets politiskt tvivelaktiga aktiviteter tog slut med det kalla kriget, räcker det att hänvisa till den rättsprocess i USA 2007 i vilken Chiquita-korporationen erkände sig skyldig till att ha betalat över en och en halv miljon dollar till den paramilitära radikalhögergruppen Autodefesas Unidas de Colombia. AUC anlitades av det US-amerikanska storbolaget för att skydda dess intressen, vilket bland annat inkluderade att ”tysta” fackföreningsledare och skrämma lokala odlare att inte sälja sina skördar till andra uppköpare än Chiquita.
Till skillnad från på 1950-talet, ställdes företaget nu förvisso till rättsligt ansvar. I en tid av krig mot terrorismen, blir ekonomiska storspelare som aktivt stödjer terroristklassade organisationer en belastning. Men följderna blev lama: viss ekonomisk kompensation till AUC:s offer samt att en handfull anställda blev av med sina jobb. Något straffrättsligt ansvar för dem som var personligen inblandade i förhandlingarna med AUC har inte utkrävts, och USA har vägrat tillmötesgå Colombias och olika människorättsorganisationers krav på att de ytterst ansvariga skall prövas för krigsbrott.
Vad ligger i ordet ”bananrepublik”? Det är ett symptom på den rasifierade global ordning vi lever i, att det överhuvudtaget kan användas som en pejorativ beteckning på dysfunktionella stater. Vad det borde vara är ett ord för USA:s skamliga globala historia, ingenting annat.
Angående bilderna och rapporterna från Kapitolium den 6 januari såg jag en svensk kommentator säga: ”Det går inte att ta in.” Men jag lovar, för dem av oss som har rötter i länder vars demokratiska processer i olika omgångar omkullkastats med USA:s direkta eller indirekta stöd – något som också gäller för Brasilien – för oss är det inte så svårt att ta in de här bilderna. Du kan inte bygga ditt ekonomiska välstånd på att bekämpa demokratin där borta, utan att det i längden har betydelse också för vad som sker med demokratin hemma. Tar du för vana att kasta skit omkring dig, kommer delar av den förr eller senare att landa på din egen trappa.
Nog är en värld där till och med en läpparnas bekännelse till demokrati upphör att vara konsensus, skrämmande. Och nog manar den oss till en mycket allvarligare kamp för de demokratiska principer som en del av oss – beroende på var vi fötts och levt – fostrats till att ta för givna. Ändå tittar jag på bilderna med en viss tillfredsställelse. Och även om den tillfredsställelsen inte suddar bort min politiska oro och min oro för vänner i USA, suddas den heller inte bort av det. Lite är det som om monstret äntligen hittat tillbaka till sin skapare.