Ett rike undan-taget — Patricia Lorenzoni

Försommar och jasminträden i blom längs med gatorna ut ur staden. Den av Utkanternas mödrar som en gång varit grönsakshandlare var nu på väg hem till dem hon älskade och som älskade henne tillbaka, och överallt kände hon det som om världen värmde och träden omfamnade och allt däremellan ville henne väl. (Balsam Karam, Händelsehorisonten s. 11)

Utkanterna är platsen för dem som den vita staden spottat ut. Sådan är ordningen i Balsam Karams Händelsehorisonten. Utkanterna är kargt och fattigt. Här har ingen valt att bo, hit har alla fördrivits. Och ändå är det ett hem. Liksom i Fanons klassiska skildring av den koloniala staden, finns våldet inskrivet i skillnaden mellan Utkanternas fattigdom och den vita stadens överflöd. Likväl är det Utkanterna som är fristaden.

När jag skriver det här är det försommar. Skolan har precis slutat för läsåret. Nyhetssändningarna domineras av coronapandemin, globala protester mot rasism och ändlösa diskussioner om hur lång det är rimligt att resa i sommar för den som är privilegierad nog att kunna resa. Samtidigt, i skuggan av allt detta, arbetar en parlamentarisk kommitté på att staka ut en ny migrationspolitik för Sverige.

Kommittén tillsattes förra året. Det som nu börjat sippra ut från dess diskussioner ger signaler om ytterligare skärpningar av en redan restriktiv politik. Ett av de preliminära förslagen är att avslag på asylansökan skall följas av en tio år lång karenstid innan det är möjligt att lämna in en ny ansökan om asyl. Redan idag är karensen fyra år.

Som om asylskäl någonsin följt ovanifrån stipulerade tidsplaner.

När han kom till oss påminde han lite om den där hamstern min dotter skulle tjata sig till ett par år senare. Han var så snabb på foten, så vaksam. Ljudet av en bil och han såg sig genast över axeln. En nervositet i rörelserna. När jag i minnet återkallar hur han såg ut då, slår det mig att han idag har ett helt annat rörelsemönster.

För en tid sedan sa han till mig: Efter att jag fått uppehållstillstånd tycker jag att rasismen blivit värre. Folk säger mer, också främlingar på gatan. Jag förstår inte, inte syns det väl på mig att jag har uppehållstillstånd?

Det var först då det slog mig hur mycket han förändrats. Nu rör han sig på gatorna som någon med rätt att trampa dem. Och som på given signal, kommer hundarna.

En scen i en av de klassiska svartvita filmatiseringarna av Ringaren i Notre Dame jag såg som barn har etsat sig fast i mitt minne. Ringaren, Quasimodo, har fört Esmeralda till Notre Dame och ropar mot den uppretade folkmassan utanför katedralens portar: Fristad! Fristad! Till Esmeraldas skydd hävdar Quasimodo kyrkan som en plats att söka tillflykt i.

I kristen tradition brukar kyrkans ställning som fristad härledas ur Augustinus idé om att kyrkan i all sin ofullkomlighet representerar Gudsriket på jorden. På så sätt är den ett rum ställd vid sidan av, eller ovanför, den världsliga ordningen. Innanför kyrkans murar råder inte världens lagar, här har endast Gud makt att döma. Men idén om fristad är inte på något vis exklusivt kristen. I situationer av fara och förföljelse har människor av alla bekännelser sökt sig till platser som tillhör det gudomligas domän. En av våra äldsta bevarade berättelser om flyktingskap, Aiskylos över tvåtusen år gamla drama De skyddssökande, skildrar hur femtio egyptiska konungadöttrar i staden Argos tempel sökt skydd undan tvångsgifte. Därifrån vädjar de till kungen om att få asyl i staden.

Den som staden spottat ut upphör inte att existera. Inte i Balsam Karams roman, inte i vår verklighet. Ibland talas om ett skuggsamhälle. Sociologen Helena Holgerssons bok Icke-medborgarskapets urbana geografi från 2011 är en studie av staden Göteborg såsom den ses och erfars av människor som saknar laglig uppehållsrätt i den. Människor som sökt fristad men avvisats. De fortsätter att bebo staden, men utan dokument. ”Skuggsamhället” är en metafor för detta liv bortom lagens skydd. Men med metaforerna kommer risken för mystifiering. En av Holgerssons poänger är att det förmodade skuggsamhället också är ett pågående vardagsliv. Som sådant är det del av det som varje dag gör Göteborg till Göteborg.

Holgersson ramar in sin studie med två korta personliga skildringar av möten, en i början och en i slutet av boken. I inledningen befinner hon sig med en av sina informanter på Ramberget på Hisingen. De betraktar staden ur fågelperspektiv, utanförperspektiv. I slutet har hon istället förflyttat sig med en annan informant till stadens kommersiella hjärta, ett kafé i Nordstan. Den unge man som gör henne sällskap har efter flera år i Sverige äntligen fått uppehållstillstånd. De sitter och tittar på människorna utanför kaféfönstret och skrattar tillsammans.

Jag tänker att det är signifikativt att hon slutar där, med det uppnådda uppehållstillståndet. När jag läser texten nästan tio år efter att den publicerades, slår det mig hur ett uppehållstillstånd betydde någonting annat 2011 än vad det gör idag. Till att börja med: då var det permanent. Sedan den tillfälliga migrationslagen trädde i kraft 2016 är uppehållstillståndet, i de allra flesta fall, inte mer än en fortsatt kamp i en tillvaro av osäkerhet. Och utan rätt till familjeåterförening.

Den politiska vägen mot tillfälliga uppehållstillstånd löper parallellt med ett tilltagande permanentande av papperslöshet. Allt fler lever i limbo; de kan inte utvisas, men ges likväl inte uppehållstillstånd. Andra kan formellt utvisas, riskerar varje dag deportation, men ser det ändå inte som ett möjligt alternativ att återvända. Att försöka ta sig ur papperslösheten framstår allt oftare som utsiktslöst.

Vi satt och pratade om hans ackumulerade trötthet. Den ständiga upptagenheten vid datumen. När är det som det tillfälliga uppehållstillståndet går ut nu igen? Vilka villkor var det som ovillkorligen måste vara uppfyllda när det väl går ut? Vad gör vi om vi inte lyckas uppfylla dem? Han sa: Jag förstår inte varför det är så här, jag har försökt göra allt rätt. Jag sa till honom: Det handlar inte om dig. Visst, det är dig de sparkar på. Men det handlar inte om dig. Vad de vill är att du ska säga till dem som är kvar därborta: ”Kom inte till Sverige, hit är det ingen idé att komma.” Om du känner dig som en strykrädd hund, kommer du att hjälpa till att hålla andra borta.

För så är det ju. Han är, som så många andra, collateral damage. Och jag, jag får allt svårare att hantera min egen ilska över hur han behandlas: så ytterligt betydelselös att han kan bli till ännu en slagpåse i kampen om en nationalistisk fantasi. Jag får allt svårare att hantera min ilska över att han aldrig tillåts vila.

Om det till denna grad går in under min hud, vad måste det då inte göra med hans?

Enligt regeringen är den parlamentariska kommitténs syfte att ”fastställa en ordning som är långsiktigt hållbar.” Varje gång jag promenerar från mitt övernattningsrum till mitt jobb i Uppsala, går jag förbi ett elskåp där någon schablonsprejat orden: Våra hjärtan blir till stenar på Medelhavets botten. Vi bör ge akt på orden, på deras användningar, på deras förskjutningar. Då, när den migrationspolitiska vändningen aviserades 2015, talades det om ”tillfälligt andrum”. Nu ska det bli ”långsiktigt hållbart”. Men om den hållbarheten inte omfattar dem som flyr, har vi ingenting annat att vänta än ett permanentande av andrummets undantag.

Finns ännu hopp om överraskningar? Jag har brukat säga att det är vår etiska plikt att fortsätta förvänta oss det vi egentligen vet är utsiktslöst. Att jag i det avseendet förblir anarkist på samma sätt som jag är troende. Att bägge övertygelserna handlar om att vi aldrig får upphöra att kräva det omöjliga. Det innebär att vi också, på ett principiellt plan, måste förvänta oss anständighet även när vi vet att oanständigheten sedan länge blivit regel.

Men kanske finns en gräns även för hur länge en sådan hållning kan ha någonting konstruktivt kvar i sig. Kanske finns det en punkt vid vilken den enda ansvarsfulla positionen är att erkänna kampen förlorad.

Quasimodos kyrkofrid finns inte längre. I alla fall inte juridiskt. Moderniteten har beskrivits på en mångfald sätt – utifrån rörelse, acceleration, avförtrollning, ordningsbegär. Men när jag drar mig till minnes Quasimodos desperata försök att rädda Esmeralda, tänker jag att ett adekvat sätt att beskriva moderniteten också kan vara utifrån dess oförmåga att tolerera något som helst fristad. Dess anspråk på rummet är totala.

I nästan alla mänskliga samhällen har det funnits en zon ställd vid sidan av, en plats dit den som varit förföljd kunnat ta sin tillflykt. Templet är en sådan undan-tagen plats, vid dess portar upphör suveränens mandat. I Aiskylos drama är kvinnorna fredade i templet. Den fråga Pelasgos, kungen av Argos, måste förhålla sig till är om de också ska få träda ner från templet och in i staden.

I det moderna har undantaget mörkare implikationer. För filosofen Giorgio Agamben är det lägret som är undantagets främsta manifestation, själva modernitetens böjningsmönster. Som sådant befinner det sig i suveränitetens konstitutiva hjärta, snarare än vid dess gränser. Lägret är den plats där lagen och våldet blivit omöjliga att skilja åt, och där därför vad som helst – i mest fasansfull bemärkelse – är möjligt. Undantaget kan, som lägret, vara en geografiskt avskild plats. Men det manifesterar sig varhelst människor undantas lagens skydd, också i stadens mitt.

Och likväl, de människor som förvisats till ett undantag upphör inte att existera och agera. Det är kvinnorna och barnens handlingar som förvandlar Utkanterna från ett läger till en fristad för mellanmänsklig kärlek. Solidariteten mellan de fördöma helgar den karga jorden. Även om Balsam Karam aldrig säger det rent ut, läser jag Utkanterna som helig mark. För att använda den terminologi min egen kristna tradition ger mig: Gudsriket sipprar fram i undantagets sprickor.

Mitt rike är inte av denna världen, säger Kristus. Betydelsemöjligheterna av hans ord spänner från det konservativa försvaret av den värdsliga maktens rätt till orubbat bo, till den radikala visionen om att endast den kan vara hos Gud, som inte också är del av denna värld. För att använda den samtida politiska jargongens terminologi: Bara den som befinner sig i ”utanförskap” har foten i Guds rike.

Filosofen och teologen Enrique Dussel ser också hur det är i den fattiges praktik som vägen mot Gudsriket stakas ut. Det är en praktik som förstås mycket specifikt; den innefattar varje handling som strävar bort från fattigdom och förtryck. Gudsriket uppenbaras i den fattiges vägran att acceptera sin lott. Som Dom Hélder Câmara uttryckte det, är det Guds egen röst som ljuder i den fattiges protest.

Vi kan förstå den samtida migranten som en manifestation av Dussels fattige. Längtan efter ett värdigt liv driver människor att under stora risker korsa gränser. Daniel Groody ser i dessa gränsöverträdelser inte bara en vägran att acceptera en belägenhet i krig eller fattigdom, utan också ett gudomligt lärjungeskap. Som katolsk teolog grundar han detta lärjungeskap i inkarnationen. Gud är den som genom Kristus migrerat in i människans värld, och i Guds efterföljd korsar migranten världens gränser.

Ur ett sådant perspektiv framstår dagens gränsregim som en ordning som vänder sitt avvisande direkt mot Gud. Omvänt är migrantens och den fördrivnes erfarenhet den som bär en sanningen om världen. De av oss som råkat födas och fått förbli på en insida, har att lyssna på denna erfarenhet för vägledning.

När jag ännu våndades över den akuta risken att han skulle tas ifrån oss, sa S till mig: Vi får tänka så här: oavsett vad som händer med lagen, har han asyl här. Sverige kan säga vad det vill. Hos oss har han fristad.

Så helgade vi vårt hem. Jag brände rökelse av palo santo och tänkte att det måste finnas en plats någonstans som tar emot. Om det inte hade gjort det, hur länge hade vi orkat? Hur länge hade han orkat? Men han fick sitt tillfälliga uppehållstillstånd och vi andades ut, en mycket kort stund. Uppehållstillståndet innebar en mängd saker. Först och främst: ett personnummer. Möjlighet till eget bankkonto, rätt till studiemedel. Minskat beroende av oss; om han stannar nu är det för att han själv vill. Krav på resultat i skolan. Förfärande mycket att ta igen på kort tid. Och allra viktigast, krav på en etablering på arbetsmarknaden av ett slag som ingen förväntar sig att en svenskfödd ungdom ska gå iland med. Om inte: nytt utvisningsbeslut.

En vän sa till mig: Din familj drog vinstlotten. Jag vet varför hon sa så, från där hon talade var det också helt sant. Men mina käkar fortsätter att knaka i en växande ilska över att han aldrig tillåts vila. En vinstlott som är som en örfil. Vad nitlotten är orkar jag knappt tänka på.

Min vän är i en situation där hon inte kan sluta tänka på det.

Vi var många som redan 2015 varnade för att tillfälliga lagar tenderar att permanentas. Vi höll fast vid en principiell förväntan på att lagen verkligen skulle vara tillfällig, även om vi sen alls inte blev förvånade när den förlängdes. Vi fortsatte att som druckna papegojor påtala att den situation som först sades ha motiverat lagen, sedan länge upphört. Och i förtvivlan välkomnade många av oss gymnasielagen, trots att vi var väl medvetna om dess orimligheter. När allt kom omkring, den gav i alla fall några tusen unga människor en chans att få det eftertraktade personnumret. Och vi vet alla att ett personnummer, det är allt.

Men hela tiden förlorade vi allt mer av det politiska utrymmet att kräva det mest grundläggande: människors rätt till levbara liv.

I Balsam Karams roman är det erkännandet av förlusten som möjliggör omskapandet av Utkanterna till en fristad. Först när några mödrar bestämmer sig för att detta faktiskt är hem, kan de börja bygga ett hem.

Kanske är det så att vi har nått en punkt där själva upptagenheten vid uppehållstillståndet börjar bli ett problem. Där denna upptagenhet riskerar att hämma en mer långsiktigt solidaritet av det slags som förverkligas i konkreta fristäder som bidrar till att göra också liv i papperslöshet mer levbart. Kanske har vi nått den punkt där vi på allvar måste börja tänka kring ett samhällsbygge oberoende av, och utanför staten.

Det innebär i sin tur en acceptans av att det är vi själva, människor i gemenskap, som upprätthåller asylrätten. Och att allt oftare kommer vi att behöva göra det i strid mot staten.

Vad är ett hem? Utkanterna blev Mildes hem. Det var så Utkanterna föddes och växte till – samtidigt som soldaterna lämnade platsen och någonting med platsen sprack upp, eller då mödrarna lämnades ensamma med platsen och såg platsen för vad den var: ett hem (s. 219).