Texten bygger på en presentation som hölls på Litteraturhuset i Göteborg 4 november 2012, med anledning av tidskriften Ord&Bilds 125-årsjubileum.
Kategorier
Under ett antal intensiva veckor 2016 översatte jag en text av Davi Kopenawa, shaman, profet, aktivist från Toototobi-dalen i norra Amazonas. Texten är ett utdrag ur hans bok Den fallande himlen, publicerad första gången i Frankrike 2010 som La chute du ciel: Paroles d’un chaman yanomami. Boken skildrar den koloniala kontaktzonen, Brasiliens nationella expansionsfront i yanomamiland, och hur denna expansion under senare delen av 1900-talet vände livet upp och ned för yanomamifolket. Det kapitel jag översatte, ”Kannibalguldet”, handlade om guldexploateringens förödande framfart.
Det är en alltigenom skrämmande berättelse från avgrundens rand, där människornas värld invaderas av andeväsen med omättlig hunger efter människokött. De vitas envetna grävande i jorden lockar fram det Omama en gång begravde, på det att det aldrig skulle föras upp till ytan igen. I Davis skildring av det kannibaliska guldet är ätandet ett modus genom vilket guldrushens effekter begripliggörs.
För Davi skriver från Amazonas. Och Amazonas är antropofagins värld. Länge trodde jag att antropofagi – ätandet människokött – inte var mer än kolonial ideologi; i en inverterande manöver anklagade Europa den värld hon var i färd med att uppsluka för att hysa slukare av människor. Kannibalen var alltid den andre, alltid vilden.
Men Amazonas har gradvis lärt mig också något annat. De koloniala historierna har kontaminerat kategorierna och gjort det svårare att förstå sätt att vara människa på som inte ryms i europeisk/västerländsk modernitet. Men bortom och oavsett den koloniala fantasin om den vilda kannibalen, finns traditioner i vilka antropofagin – som fakticitet eller potentialitet – är del av ett grundläggande förhållningssätt till världen. Inte jag och den/det andra. Istället: jag i dig, du i mig, köttsligt, genom ätande.
Den brasilianska modernistiska konsten och litteraturen anammade antropofagismen redan på 1920-talet. Men kontaktytorna mellan denna avantgardistiska konstvärld och den indigena värld den estetiskt och filosofiskt knyter an till, har varit få. Índion, ”indianen”, riskerar därför att reduceras till intellektuell och estetisk råvara utan egen röst.
Genom den franske antropologen Bruce Alberts översättning, artikulerar Davi Kopenawa det koloniala projektets historia från yanomamis horisont. Denna text befolkad av hungriga andar försökte jag hitta ett sätt att komma tillräckligt nära för att kunna, som Spivak säger, översätta ansvarsfullt.
Hur ge kött åt denna värld av ätande? Termen antropofagi är egentligen alltför begränsande. Hellre kunde vi tala om en ordning där distinktionen mellan djur och människa varken är särskilt klar eller den mest betydelsefulla. Därför finns heller ingen självklarhet i att det är just här gränser går mellan vem som kan bli byte och vem som inte kan bli det. Antropologen Eduardo Viveiros de Castro menar att amazonsk synen på kunskap utmärks av att alla varelser och alla ting besitter, om än endast potentiellt, subjektivitet. För att (lära) känna något närmar du dig det som subjekt till subjekt. I sin yttersta form förtär du det.
Vi är i världen genom att förtära, omforma, spy upp nya former. Gränserna kring subjektet löses upp i mötet med andra gränser. Frågan om vem som äter och vem som äts kan förvisso sammanfalla med gränsen mellan vän och fiende, men har egentligen inte med den att göra. Flera Amazonasfolk äter – i olika former – sina egna döda. De kära och saknade bevaras som kropp i kropp.
En av de mest gripande historierna från den koloniala kontaktzonen i wari-land kring mitten på 1950-talet har tillgängliggjorts för oss genom antropologen Aparecida Vilaças förmedling. De epidemier som drabbade wari-folket efter kontakt med de vita utlöste en exodus, ett fåfängt försök att undkomma smittan. Traumat för dem som överlevde vandringen var att de inte ens kunde äta upp sina egna döda, såsom begravningstraditionen bjöd.
Att äta den andre kan vara en kärlekshandling. Men naturligtvis: en del av de som äter gör det också med fruktansvärd brutalitet. Guldet, det vet Amazonasbefolkningarna av bitter erfarenhet, tillhör de mest brutala ätarna i denna värld.
Hur mycket av detta behöver jag kunna förstå – kunna smaka, kunna införliva i mig själv – för att kunna översätta? När jag anstränger mig för att förstå innebörden av amazonsk antropofagin, finner jag att det hjälper mig att tänka kring översättandets praktik. Samtidigt för mig översättandets praktik också något närmare den amazonska antropofagin. Jag är skolad i en västerländsk idéhistorisk tradition, och om det någonstans här finns en potential till antropofagisk hållning är det i det hermeneutiska översättandet/tolkandet. (Och, låt oss då inte glömma hermeneutikens ursprung i Bibeltolkande, och inte heller glömma att kristen tradition placerar en i grunden antropofagisk ritual – nattvarden – i centrum för relationen mellan människa och Gud, mellan människa och den yttersta kunskapen.)
Och ändå, om det kunde vara så enkelt. Istället konfronteras jag med min egen ohjälpliga brist som översättare; Davis text är inte tillgänglig för mig. Inte som han under flera års tid läste in den på yanomami för Bruce Albert som sedan transkriberade och översatte till franska. Avskuren från originalet, arbetade jag parallellt med tre olika översättningar. Dels Alberts franska text, men min franska är inte tillräckligt god. Därför arbetade jag samtidigt med en engelsk och en portugisisk översättning, bägge hade den franska som grund.
Yanomami talas av omkring trettiofem tusen personer, i Brasilien och i Venezuela. I Översättningens politik, diskuterar Gayatri Spivak översättande av texter skrivna av kvinnor i syd, och hon säger:
Att bara vara kritisk, att skjuta upp handlandetingen tills det har producerats en utopisk översättare, är opraktiskt. [---] Det är mer rättvistare att tillgängliggöra texter för största möjliga antalet feminister. Därför måste dessa texter förmås att tala på engelska. Det är mer rättvistare att tala majoritetens språk när ett stort antal feminister av gästfrihet ger den främmande feministen rätten att tala, på engelska. I fallet med den främmande från tredje världen, är då majoritetens lag en anständighetslag, en demokratins skäliga lag, eller den starkares ”lag”? Vi kan fokusera på denna förvirring. Det finns ingenting med nödvändighet falskt i den västerländska feministiska blicken. […] Å anda sidan finns heller ingenting i grunden ädelt över majoritetens lag. Det är bara det lättaste sättet att vara ”demokratisk” med minoriteter.
Just med texter från syd får det behjärtansvärda syftet inte sällan rättfärdiga en översättningens vårdslöshet, där det aldrig skapas förutsättningar för intimitet mellan översättare och text. Med en antropogafisk metafor skulle vi kunna tala om en översättares oförmåga att äta texten och behålla den i sig. Men Spivak ger inga svar eller definitiva vägar ut ur detta dilemma; att vänta på den perfekte översättaren synes inte heller vara ett alternativ. Och jag står kvar med Davis text.
Davis bok är en profetia. Han riktar den till oss; till den koloniala världen, vi som håller på att förgifta inte bara skogen yanomami lever i utan också hela den värld vi själva lever i. Boken har fötts ur profetens förtvivlan. Jag kan inte äta denna text på yanomami. Är det att vara texten otrogen? Ja. Men ett sätt att vara texten trogen är samtidigt att behandla den just som den profetiska text den gör anspråk på att vara. Den vill tala. Den utopiske översättaren har ännu inte anlänt. Jag äter den här texten på de imperiella språk som är de enda jag har: franska, engelska, portugisiska.