När OS-facklan 20 juni nådde delstaten Amazonas huvudstad Manaus, hölls en ceremoni på militärskolan för djungelstrid, Centro de Instrução de Guerra na Selva. Fackelbäraren Igor Simoes Andrade flankerades av kamouflageklädda soldater, varav en höll en jaguar i en kraftig kätting. Bara timmar senare var jaguaren död, ihjälskjuten av en soldatkula.
Historien om jaguaren Juma, som hon kallades, kan tjäna ofrivillig illustration av Brasiliens ambivalenta relation till Amazonas. Mellan OS-staden Rio de Janeiro och djungelmetropolen Manaus är det 285 mil fågelvägen. Det är nästan dubbelt så långt som mellan Kiruna och Trelleborg. Trots alla övriga olikheter går det att dra vissa paralleller mellan Brasilien och Sverige när det kommer till de norra regionernas relation till centralmakten.
Amazonasregionen omfattar nio delstater, av vilka Amazonas bara är en. Området täcker närmare 60 procent av Brasiliens yta men hyser inte ens 15 procent av befolkningen. Militären framställer sig regelmässigt som ordningens och civilisationens yttersta garant i dessa glesbefolkade trakter – ett allt annat än oproblematiskt anspråk i ett land med en färsk historia av militärdiktatur. För stora delar av lokalbefolkningen däremot, framför allt urfolken, ses relationen till den politiska och ekonomiska makten som rätt igenom kolonial.
Under sin färd över Brasilien passerar OS-facklan över tre hundra städer i landets samtliga tjugosex delstater. Genom denna odyssé uppfyller OS-kommittén löftet att involvera hela Brasilien i spelen, och att inför världen visa upp landets magnifika mångfald i natur och kultur. Men i Brasilien – som sedan den folkvalda presidenten ställts inför riksrätt dessutom styrs av en allt vitare elit – finns spänningar som den officiella OS-retoriken om fred, försoning och samförstånd inte rår på. Och detta handlar om betydligt mer än det ekonomiska och organisatoriska kaos som präglar själva OS-staden Rio de Janeiro.
Innan Juma mötte sin död under vad som verkar ha varit ett utbrytningsförsök från djurets sida, hade hon levt inlåst på militärskolans djurpark. Skolans emblem pryds av en jaguar, på PR-bilder poserar militärer med levande jaguarer och domesticerade jaguarer som Juma får regelbundet delta i militärparader. Det dödliga rovdjuret är både ett identifikationsobjekt för militären, och en symbol för dess seger över vildmarken. På bilderna från OS-ceremonin står soldaten med stöveln på Jumas kätting.
Vid sidan av den militära retoriken om Amazonas, finns en annan lika fantasmatisk berättelse, som hamnar i konflikt med den militära. Det är resebroschyrernas, ekoturismens och hållbarhetsjargongens Amazonas, ett Amazonas som aktiverar fantasier om orörda människor och natur; om blåsrörsjägare, arapapegojor och, inte minst, jaguarer.
De som lever i Amazonasregionen har att navigera i spänningsfältet mellan dessa båda laddade bilder: det vilda som måste besegras eller det orörda som måste bevaras. Och som om detta inte vore nog måste de samtidigt försvara sina marker från allt aggressivare ekonomiska intressen i timmer, guld, jordbruksmark och vattenkraft. Allt detta på en landsbygd där ett människoliv ibland tycks mindre värt än den kula som gör slut på det.
OS-kommitténs ambition att visa upp landets mångfald är måhända en chans till synlighet. Men synlighetens pris blev tydligt redan förra året. Då stod Brasilien arrangör för vad som kom att kallas "urfolks-OS", de första världsmästerskapen för urfolk.
Liknande evenemang hade hållits på nationell nivå sedan 1996, men 2015 vände man sig globalt. Därmed blev mästerskapen också för första gången intressanta för den högsta politiska elitens image-arbete. Vid sidan av president Dilma Rousseff, deltog dåvarande jordbruksminister Kátia Abreu i invigningen. Abreu har tilldelats den inte särskilt smickrande titeln "Drottningen av Motorsågen" av brasilianska miljö-, rättvise- och urfolksorganisationer. I den gamla regeringen var hon storgodsägarklassens starkaste allierade, och stödde aktivt flera lagförslag som innebar inskränkningar i urfolkens rättigheter. Att hon deltog i invigningen av spelen var för många direkt stötande. Inför mästerskapen meddelade representanter för flera urfolk att de inte tänkte delta i ett jippo som tjänade till att dölja de pågående konflikterna kring rätten till land.
När OS-facklan nådde Brasilien den 3 maj var en av de första fackelbärarna Kamukaiká Lappa från yawalapítifolket i Xingudalen. Att Lappa kommer just från Xingu är laddat med symbolisk betydelse. Denna floddal blev på 1950-talet ett slags experimentverkstad för brasiliansk urfolkspolitik, färgad av en idé om mångfaldsbevarande. Men Xingudalen är idag också platsen för Brasiliens största dammprojekt genom tiderna, Belo Monte, som haft förödande miljökonsekvenser och varit orsak till ibland handgripliga konflikter med lokalbefolkningarna. I en intervju inför ceremonin uttryckte Lappa förhoppningen om att hans deltagande skulle bidra till ökad respekt för urfolk i Brasilien.
Alla gör inte samma tolkning av situationen. Om tidigare jordbruksministern Kátia Abreu var motorsågsdrottningen, brukar interimregeringens jordbruksminister tituleras "sojakungen". Regeringskrisen i Brasilien har stärkt den ägande klass som har stora intressen i jordbruk, skog och mineralfyndigheter. För småfolken i norr – urfolk, småbrukare, småfiskare, gummitappare och andra – är det bara dåliga nyheter. Synlighet är avgörande, men det finns också en befogad oro att reduceras till dekorativt vykortsmotiv.
En av dem som fick erbjudande att bära OS-facklan på dess färd genom Amazonasregionen var konstnären och författaren Jaider Esbell. Esbell är macuxi, uppvuxen i delstaten Roraimas nordligaste hörn. Han är en central person i vad som skulle kunna karaktäriseras som ett avkoloniserande kulturarbete; ett skapande av dialog och kreativa möten bland de över två hundra urfolk som befolkar Brasiliens territorium. Esbell offentliggjorde sitt svar till de lokala arrangörerna av OS-festligheterna:
"Med anledning av Brasiliens övergrepp mot människor, dess övergrepp mot indianer, den illegala guldexploateringen på orörd mark, den smutsiga politiken – vägrar jag att bära OS-facklan."
