Jag skulle vilja prata om det här.
Jag skulle vilja prata om det allvarligt.
Jag skulle vilja prata om det utan förkastanden, utan fördömanden. Jag skulle vilja prata om det med respekt inför det faktum att vi alla har olika erfarenheter, att vi alla bär våra märken på olika sätt, och att dessa märken bränner olika djupa sår i vår hud. Och att vi lever i en tid som gör ont.
Det här är vad jag skulle vilja prata om.
Kan min fina mamma, min finaste mamma, som är den snällaste mamman i hela världen, som jag senast för några dagar sen satt som en boll i hennes famn och skrattade, som bär sjal ...
Igår såg jag en video, inspelad för SVTs Edit: Stories, med skådespelaren Alexander Abdallah. Det är en kort monolog om en älskad mor. Om en sons kärlek. Och om en sons smärtsamma vånda över sin upplevda oförmåga att skydda den som en gång skyddade honom.
den finaste mamman, som sprang på Libanons gator när det regnade bomber, med en son i famnen och en påse bröd som skydd mot splittret från byggnaderna som exploderade, min mamma som ringer och stöttar mig när jag mår dåligt, kan min mamma gå på stan och träffa på Soldiers of Odin?
Det är vackert. Det är kärleksfullt. Och när jag ser filmen till dess slut växer ett vagt illamående i min strupe.
Hörde rykten om att de planerat att vandra på Uppsalas gator. Ska jag ringa mamma och säga: Stanna inne? Det är ett gäng nazister som vill ... min fina mamma. På riktigt, min mamma har inte gjort er nånting. På riktigt, jag känner mig svag. På riktigt, jag vill inte att ni gör mig eller min familj illa.
På riktigt, låt oss vara.
Jag känner igen mitt illamående. Min ångest yttrar sig så, alltid innan jag ens hunnit identifiera vad som triggar obehaget. Den fysiska reaktionen kommer först. Den kommer i halsen, lägger sig över bröstet, kryper neråt i kroppen.
Jag tror att vi måste hitta sätt att prata om de rent själsliga effekterna av det politiska klimat vi genomlever. Att vi måste kunna göra det utan att det reduceras till individualpsykologi. Utan att vi inbillar oss att sättet att bemöta det är individuell medicinering eller individualterapi.
Min ångest är politisk. Vi måste prata om detta politiskt, som något som involverar kollektiv. Vi måste prata om vad såren i våra själar gör. Vi måste prata om vad den växande rädslan gör. Vi måste prata om vilka slags politiska varelser vi blir.
Har vi nu kommit dithän att vi, för att vinna det vita svenskkodade samhällets sympati, vädjar till nazister om att lämna oss och de våra i fred?
För drygt två år sedan stod Timbuktu under en prisutdelning i riksdagen, höll fram sitt svenska pass och bedyrade sin kärlek till Sverige.
Det fanns militans i hans tal. Det fanns kompromisslöshet i hans tal.
Men det fanns också detta: Med ett pass i handen bedyrade han sin eviga kärlek och lojalitet till Sverige. Och för detta blev han älskad.
Özz Nûjen skrev kort därefter: "Det räcker nu". Han skrev "bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet och att visa och bevisa sin lojalitet mot det landet."
Jag tittar på Alexander Abdallahs kärleksförklaring till sin mor, en förtvivlad kärleksförklaring som talar till hela Sverige, men vars explicita adress är de fascistiska svarttröjor som trampar våra gator. Och jag tänker: bara i länder där rädslan griper omkring sig och där rasismen – inte den som rynkar lite surt på näsan, utan den som hotar med våld – bara där den rasismen blivit fullkomligt normaliserad, kan man tycka det är vackert med en man som vädjar till nazister: På riktigt, låt oss vara.
