Sverige gav Samira material att skriva.

Det här är ingen vacker historia.

Samira Motazedi kom från Iran till Sverige och sökte asyl 2012. I Iran hade hon dömts till döden för äktenskapsbrott. Trots denna dödsdom, och trots att hon i Sverige i åtskilliga tidningsartiklar öppet kritiserat den iranska regimen, har hon fått upprepade avslag på sina asylansökningar. Vem som helst förstår – borde förstå – att hon inte kan återvända.

Sedan drygt ett år tillbaka skriver hon i tidskriften Gläntas regi en blogg om sitt liv som papperslös i Sverige. Hon sade till mig att det inte var någonting hon hade tänkt skriva om. Men att ju fler historier om asylprocessens surrealistiska vändningar hon berättade för vänner, desto mer började vännerna övertyga henne om att hon måste skriva om detta. I februari hade jag uppdraget att presentera henne på scen vid en textläsning inför publik. När jag förberedde mig läste jag för första gången Samiras blogg från den första till det som då var den sista posten. Jag hade läst delar av det tidigare, sporadiskt, då och då. Nu läste jag det i ett enda drabbande sjok. Och mest drabbade var den sanning som talade ur texten.

För i Samira Motazedis smärtsamma och poetiska skildring av papperslöshetens speciella temporalitet – ett mellanliv i ett mellanrum – finns en sanning som går långt utöver den som handlar om en individuell livserfarenhet. Samiras blogg är sanningen om Sverige idag.

Filosofen Enrique Dussel talar om den fattiges absoluta tolkningsföreträde. Vi skulle också – kanske bättre – kunna säga den exkluderades. Det Dussel gör, liksom den befriesleteologi han på 1970-talet ägnade flera böcker, är att ställa den fattige och exkluderade i centrum för sanningens artikulering. Bara från den plats där den rådande ordningen konstituerar sig själv på uteslutningen och exploateringen av någon annan, kan sanningen talas. Vill den som njuter en något soligare plats förstå världen, måste hen lyssna till den som exploateras och stöts bort.

Samira Motazedi skriver utifrån ett liv som lysts i bann, från ett förbjudet rum och en förbjuden temporalitet. Hon är undantaget som pekar ut regelns våld. Är det någonstans som sanningen om Sverige idag, om Europa idag, kan uttryckas, är det härifrån detta rum.

Vill man vara konspiratorisk kan man tro att det är just därför Migrationsverket är så måna om att skicka Samira tillbaka till döden i Iran. I sitt skrivande avtäcker hon en outhärdlig och ovärdig hantering, ett reducerande av människor till mindre än människor, ett skapande av olevbara livsvillkor som människor likväl måste genomleva för att de inget annat val har.

Om Migrationsverket säger hon i en av sina texter: "Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta." I flera år har Samira levt i mellanrummet, stirrat in i detta sikte. Nu vill Migrationsverket än en gång skicka henne till hennes död.

Migrationsverket vet mycket väl att Samira öppet och offentligt kritiserat den iranska regimen. Migrationsverket vet också, för verket har självt slagit fast det, att Iran utmärker sig när det kommer till att övervaka dissidenters aktiviteter utomlands, och att detta gäller även i Sverige. Låt säga att det gick att trolla bort den dödsdom som redan hänger över Samira Motazedis huvud; det skulle fortfarande vara förenat med livsfara för henne att återvända till Iran.

Allt detta vet Migrationsverket. Likväl vill de skicka henne tillbaka. Hennes regimkritiska skrivande avfärdas med en märklig formulering:

"Migrationsverket bedömer att även dessa aktiviteter får ses som ett led i Samyra Motazedys missnöje med svenska myndigheter och svenska domstolar som inte beviljat henne asyl.”

Och frågan måste ställas: Skickas Samira tillbaka för att hon alltför öppet, alltför frispråkigt och alltför skarpsynt vädrat sitt "missnöje", det vill säga, för att hon kritiserat inte bara Iran utan också den svenska asylprocessen och Migrationsverket?

Vi talar om liv och död här. Jag vet inte om de tjänstemän som avfärdar Samira Motazedis asylskäl sover gott om natten. Jag hoppas, vid Gud, att de inte gör det.

Läs mer om Samiras fall här. Läs hennes blogg här. Hjälp till att sprida kravet om att Samira Motazedi skall få stanna i Sverige – oavsett om hennes skrivande behagar svenska migrationsmyndigheter eller ej.