Den 7:e juli skrev ekonomijournalisten Andreas Cervenka en tweet i vilken han ironiskt anmälde sig själv och sin 92-åriga far till belastningsregistret. Jag skrev för en kort tid sedan om min mors tvetydiga relation till rasismen i Sverige, om hur hon värjde sig mot att identifiera sig med ett kollektiv och istället gjorde narrativet om den icke förtjänstfulla invandraren delvis till sitt. Mina egna erfarenheter av skolgårdsrasismen ledde mig till andra slutsatser. Skillnaden mellan mig och min mor var del av det som skapade murar mellan oss. Som en förbannad fortsättning på det jag skrev om i den texten gick partiledare för två av de största partierna i riksdagen härom veckan ut med varsin spann dynga.

Mamma gick fram till en av damerna som satt i allrummet på korttidsboendet, böjde sig ned mot henne och sa med ett ansikte som strålade: Min dotter är här och besöker mig! Damen nickade och log, men jag tror inte hon förstod ett ord. Mamma pratade på portugisiska. Den gången mindes hon ännu vem jag var, kanske att hon också mindes min dotter, sitt barnbarn. Men svenskan hade redan börjat lämna henne. På sätt och vis slutade hon sina dagar som just den bild hon ägnat så mycket energi åt att distansera sig ifrån: invandrarkvinnan som efter decennier i Sverige ändå inte talar svenska.

Måndag morgon och jag säger ett hastigt hejdå till fostersonen. Han cyklar iväg till äldreboendet. Precis som han gjorde igår, precis som han gjorde i förrgår. Jag har aldrig själv jobbat inom omsorgen. Men tiden min mor levde och dog på ett särskilt boende – tiden när hon först förlorade svenskan och sedan allt sitt talade språk, sedan förmågan att gå, sedan förmågan att lyfta skeden till munnen – gav mig en fördjupad respekt för dem som jobbar i omsorgen. När jag ser sonen cykla iväg till boendet tänker jag på min mor.