För 55 år sedan idag inledde militären den kupp som avsatte president Jango eller, som han egentligen hette, João Goulart. Det som skedde den 31 mars 1964 var början på en drygt två decennier lång period av censur, undantagstillstånd och politiska försvinnanden sanktionerade från högsta ort. För vissa förblir det den ärorika revolution som frälste landet från den röda faran. Fram till 2010 var datumet inskrivet i militärmaktens officiella kalender, och högtidlighölls varje år.

Vad ska jag skriva? Världen överväldigar mig. Jag tänkte jag skulle skriva dagbok härifrån, försöka förklara för mig själv, för andra, något litet om vad det är som händer, om vad jag tror händer, om rädslan och om hoppet. Men händelserna överväldigar mig. I natt bråkade katterna utanför vårt fönster. Något slags konfrontation, och sedan, bara en ensam katt kvar som skrek. Skriken kom stötvis, under vad som kändes som en evighet. Jag vet inte varför den skrek, om det var ett skrik av varning till andra katter eller om den skrek av förtvivlan eller smärta. Men skriket var så likt ett mänskligt spädbarns att jag var tvungen att gå till fönstret och försäkra mig om att det verkligen var en katts.

I Margaret Atwoods The Handmaids Tale är det kontantlösa samhället det som möjliggör kvinnornas totala underkastelse. När möjligheten att betala är knuten till det personliga kortet – och bara till det – kan regimen på en och samma dag förbjuda kvinnor att lönearbeta och frysa alla deras tillgångar. Det är noga uträknat; hade yrkesförbudet inte sammanfallit med att betalkorten blev oanvändbara hade man riskerat en massflykt av kvinnor.